Konståkningsklubben mot alla odds

Örnsköldsvik 1981. Foto: ÖA

Det är 30 år sedan jag slutade att åka konståkning - och snart ett år sedan jag som 44-åring började igen. Det är märkliga siffor, eller kanske borde jag säga magiska siffror?  Jag menar, vem hade trott det?
När jag åkte konståkning (i Sverige) på 1980-talet ansågs man vara slut när man var omkring tjugo. Karriärtoppen låg, om jag får höfta till, mellan 16 och 19 år. Att någon som var över trettio - för att nu inte tala om fyrtio - skulle vara med var en förryckt tanke.
De outtalade reglerna i konståkning är många fler än de uttalade. Om man inte hamnar på prispallen, kan bli värvad av Holiday on Ice eller passar i tajt klänning med kort kjol är det i stort sett lönlöst att hålla på. 
Jag blev alltså inte så litet förvånad när jag tidigare i år upptäckte att det finns en speciell klubb för äldre konståkare här i Johannesburg. Ingen är under trettio, den äldsta, en man, har hunnit fylla 73. Vi är alla för gamla, vissa är för tjocka och andra för krokiga. Men jag trodde aldrig att jag skulle ha så kul på is igen. När jag tog fram mina skridskor (modell 1982) var skenorna rostiga. Och jag likaså. Nu kan jag landa alla enkelhopp, göra himmels,- och sittpiruett och en vinglig liggpiruett.
Fast det är inte det viktiga. Poängen är att vi är med och ibland gör vi små, små framsteg mot alla odds.

Klubben för gamla åkare i Johannesburg. Barnen är med när det är skollov. Tränaren heter Brian O´Shea och hade sin storhetstid på 1960-talet. Jag är trea från vänster. Foto: Tony Rorke.