Den olyckliga sagan om min farfar Ole Henriksen

Min farfar Ole Henriksen.

Kära blogg,

Jag skulle vilja berätta om en över 80 år gammal hemlighet som nyligen uppdagades med hjälp av Facebook, ett stadsarkiv i Danmark och en tunn bunt med gömda brev och fotografier. Det har berört mig djupare än vad jag först hade kunde föreställa mig. 

Det är en ganska invecklad historia. Jag ska försöka förklara så gott det går. Jag börjar från början och tar ett hopp bakåt i tiden till 1942. 

Europa stod i brand, Norge var ockuperat av Nazi-Tyskland och min farmor Ebba Persson jobbade på fjällhotellet i Storlien. Hon var 17 år och hon hade just träffat sitt livs kärlek, min farfar Ole Henriksen. Han hade flytt från Follafoss i Norge efter det att han varit med och försvarat Trondheimsfjorden. 

Försvaret krossades av den tyska krigsmaskinen efter bara fjorton dagar och flydde Ole norrut, och kom till Sverige via Finland. Väl här, på svensk mark, stannar han sällan i mer än ett par veckor på en och samma ort. På ett särskilt registerkort för norska krigsflyktingar (det så kallade Kjesäterregistret) finns otaliga anteckningar i blyerts och bläck. De flesta är svåra att tyda, men under en period 1942 befann sig Ole som sagt i Storlien. Det vet vi med säkerhet eftersom farmor blev gravid. Hon var som sagt 17 år. Ole var 21. 

Min pappa föddes i Strömsund den 24 mars 1943. Enligt Kjesäterregistret anlände Ole till Öhn i Strömsund den 13 januari 1943 (farmor är född i Åsele men växte upp i en fosterfamilj på Öhn). Vad som hände därefter vet jag inte men kriget försvårade förstås allt och lade krokben för den unga familjen. Men det fanns i alla fall en plan. Så fort freden kom skulle de gifta sig och bosätta sig i Norge.

Farmor pratade nästan aldrig om Ole och vi i familjen frågade inte heller. Vi ville inte riva upp gamla sår. Vi förstod ju att sorgen var stor. För vid krigsslutet slogs farmors liv i spillror. Ole dog i en gasexplosion. Han jobbade då som brandman (eller alternativt som rörläggare. Jag har hört båda versionerna). 

Farmor Ebba och min pappa Sven Ole.

Farmor var nu 20, ogift och ensamstående mamma i en tid då mödrar inte skulle vara ogifta och ensamstående. Farmor fick anställning på Centralhotellet i Åsele. Hon jobbade långa timmar för en liten lön och levde i rädsla för att myndigheterna skulle placera sonen i ett fosterhem. Hon gifte sig med Arne Forsberg i Örnsköldsvik. Jag tror aldrig att hon älskade honom. Hon sa själv att det bara handlade om ekonomi. Det blev inget lyckligt äktenskap. 

Kvar i Follafoss fanns tant Laura, Oles mor och min farfarsmor. Ebba brukade hälsa på och tant Laura var mycket förtjust i min pappa Sven, hennes enda barnbarn - och den enda direkta familjemedlem som hade överlevt kriget. 

Lauras make Haakon Henriksen jobbade fram till den tyska ockupationen på träsliperiet i Follafoss. Vi tror att det tillverkades sågspån där. Han var aktiv i fackföreningsrörelsen och deltog också i försvaret av Trondheimsfjorden. Precis som sonen Ole flydde han till Sverige. 

En märklig sak är att Håkon inte ligger begraven tillsammans med Laura och Ole på kyrkogården i Follafoss. En annan märklig sak är att Oles dödsår på gravstenen uppges vara 1948, inte 1945. Jag upptäckte det först vid ett besök 2019. Fast jag såg utan att se. Jag slog undan tanken och tänkte att det kanske var ett misstag, trots att siffrorna var inhuggna i sten. 

Ole och Lauras gravsten.

Tant Laura gick bort 1969. Min pappa fick ärva huset i Follafoss och en klackring i guld med inskriptionen "TEGS", till en god son. Farmor Ebba gick ur tiden år 2006. 

The End.

Eller inte. 

Under pandemin började jag släktforska. Jag gjorde ett DNA-test med My Heritage och jag gick med i en Facebook-grupp för boende i Follafoss där jag frågade om det var någon som kunde komma ihåg familjen Henriksen. 

Jag fick en handfull svar och några fotografier, bland annat två av Håkon och fackföreningen på träspliperiet. På en bild är Ole med. Han är runt tio år och har på sig en sjömanskostym. Kanske var det första maj?

Min farfarsfar Haakon Henriksen står längst till höger i bild. 

Ole står längst fram.

Andra delade barndomsminnen. De skrev att Henriksens var en snäll familj och att tant Laura hade fantastiska bärbuskar i trädgården. Det kan ha funnits en katt också.

Det låter kanske inte mycket för världen men jag har länge saknat pusselbitar i det som är jag, liksom en känsla av att inte riktigt höra hemma. Mest av allt undrade jag hur det kunde komma sig att rättvisefrågor och socialism betydde så otroligt mycket för mig när ingen annan i familjen var intresserad. Det var ingen ungdomlig entusiasm. Det var något som var djupt rotat, det visste jag utan att kunna förklara det. Bilderna från 1930-talet på fackföreningen i Follafoss var en pusselbit. 

The End.

Eller inte. 

En kväll fick jag en avisering från Facebook om att någon hade kommenterat mitt nu fem år gamla inlägg i Follafossgruppen. Det var från en kvinna som skrev att Ole Henriksen även var hennes farfar. 

Jag fick först kortslutning men jag kontaktade kvinnan på Messenger. Vi skrev långa meddelande till varandra, ofta mitt i natten och ibland långt in på småtimmarna. Min pappa, som alltid har önskat att han hade syskon, hade en halvbror som hette Kurt Ole (pappa är döpt till Sven Ole).

Sven Ole...

... och hans okända halvbror Kurt Ole. 

Och jag fick en ny kusin. Hon tycker illa om sociala medier så jag kallar henne Katrin här. Egentligen heter hon något annat. 

Kurt Ole är född 1944, året efter pappa och Katrin 1969, året före mig. Tyvärr gick Kurt Ole bort efter en kort tids sjukdom i november 2022. De två halvbröderna hann alltså aldrig träffa aldrig varandra. De kände inte till varandras existens. 

Nu hopade sig frågorna, nu när det inte längre fanns någon att fråga, men i augusti 1944 föder Katrins farmor Gun i alla fall Oles andra son (Kurt Ole) i Kumla. Vi vet inte mycket om omständigheterna, bara att Kurt och Gun gifter sig. Enligt Kjesäterregistret vistas Ole i Kumla under en kort tid 1945 och de bor de inte tillsammans i mer än två veckor. Vid övrig tid återfinns han vid olika läger där den hemliga armén/polistrupperna utbildades. 

Sedan tar det plötsligt slut mellan Gun och Ole, och Gun träffar en ny man som blir Kurt Oles styvfar. Det är en lycklig och trygg familj. 

Gun är precis som min farmor tillsluten om Ole. Men en gång när Gun låg på sjukhus frågade Katrin vad som egentligen hände med norrmannen. Gun svarade att han var sjökapten och dog i en gasexplosion i Tyskland, och fraktades sedan hem till Norge i en kista. 

- Det var väl lika bra att han dog för det där skulle ju aldrig ha hållit, lade hon till. 

Katrin, som då var 14 år, blev så paff över att man kunde säga så att hon inte kunde ställa några följdfrågor. Katrin sökte också efter pusselbitar och hade den där känslan av att något fattades. Hon gick med i ungkommunisterna, reste utomlands, flyttade runt och lärde sig flera språk och yrken. 

Gun dog 2014. 

Jag har gått igenom de papper som farmor lämnade efter sig. Hon hade gömt en tunn bunt i ett linneskåp. Det var några brev, ett vykort och ett fotografi av Ole. Där fanns också hans dödsattest. Han dog den 11 februari 1948 på Århus. 

Oles dödsattest. 

Jag söker på nätet på "gasexplosion i Århus 1948". Jag får inga träffar men jag hittar ett nytt sidospår. Katrin har fått veta att Oles pappa Haakon flydde från den tyska ockupationen tillsammans med en annan kvinna. Hon hette Alma Tangstad Vandbakken och kom också hon från Follafoss. Alma och Haakon fick tre barn: Gunnar som var konstnär (bortgången), Eldbjörg och Gurli. Jag försöker komma i kontakt med Eldbjörg och Gurli men jag får inget svar. Antingen är de inte intresserad av mitt grävande i det förflutna eller så kollar de inte sina meddelanden. Haakon dog 1960 och ligger begravd i Oslo. 

Bröllopsfotot av Haakon och Laura Henriksen (2 januari 1920) 

Hemma i Follafoss ska tant Laura ha blivit ursinnig när hon fick kännedom om att Ole hade gift sig och skaffat barn med en annan kvinna. Hon skyllde förmodligen även på Gun och hon hade så vitt vi vet aldrig någon kontakt med vare sig Gun eller barnbarnet Kurt Ole. Gissningsvis bidrog maken Haakons svek till hennes reaktion. En annan möjlighet är förstås att Gun inte ville ha något med Oles släkt att göra. 

Jag kontaktar en av de kvinnor som har kommenterat inlägget på Facebook. Hon heter Björg Johnsen. Hon är 78 år och skriver att hon lekte med min pappa i Follafoss när hon var 5 år. Björg och pappa är tremänningar. Björgs mormor bodde på övervåningen i tant Lauras hus och Björg tillbringade sina barndoms somrar där. Laura hade "flere bilder av Sven Ole og pratet mye om han". 

Laura hade alltså vid den här tidpunkten förlorat både sin make och sin son. Katrin har hört att hon bröt ihop och vistades under en period på ett mentalsjukhus. Saknaden var svår och enligt Björg jobbade hon hårt. Skiften på träsliperiet, där hon var anställd som städerska, var långa och hennes trädgård krävde sitt. Hon hade också en inneboende, en rullstolsbunden kvinna som hette Emma och som förestod kiosken i Follafoss. Emma och Laura höll varandra sällskap. De åt middag tillsammans och då Emma hade en "invalidebil" gjorde de ibland kortare utflykter. En gång åkte de till Oslo. 

Huset i Follafoss. När pappa ärvde det överlät han det till några äldre damer som bodde i huset. gissningsvis Emma och Björgs mormor. 

Sedan släpper Björg en bomb. Jag frågar om hon vet något om Oles år på Århus. Varken Katrin eller jag har några ledtrådar om vad han gjorde där. Katrin säger att hon är litet rädd för att börja nysta i det hela. Har han krossat fler hjärtan där? Fått fler barn? Katrin gör en liknelse med Pandoras ask. 

Björg säger att hon har hört från sin mamma att Ole var på fest med jobbarkompisarna. Det dracks en hel del, men det var inte "vanlig" sprit. Det var träsprit (metanol). Flera dog, inklusive Ole. Det är oerhört sorgligt - och ett fruktansvärt sätt att dö på.

Jag vill så gärna förstå exakt vad som hände och jag är irriterad på Laura, farmor Ebba och Gun som tog med sig det här i döden. Kunde de åtminstone inte ha berättat för sina söner att de hade en halvbror? Till råga på allt tappar jag kontakten med Katrin. Hon svarar inte på mina meddelanden. Jag läser igenom allt som vi har skickat till varandra men jag kan inte hitta något som hon kan ha tagit illa vid sig av. 

Jag söker i danska arkiv och på måfå på nätet. Jag hittar en man som heter Jens Ole Henriksen som är född i Århus 1946. Det behöver inte betyda någonting. Det, alltså Jens, Ole och Henriksen, är vanliga namn i Danmark. Nej, förmodligen är jag ute och cyklar. Jens är pensionerad präst och har gles hårväxt. Alla män i släkten Haakon Henriksen har snyggt, tjockt hår. Det kan man se tydligt och klart på bilderna. Det finns också en stark misstro till myndigheter och kyrka. Jag skulle vilja drista mig till att påstå att det handlar om ett nerärvt förakt mot all överhöghet. 

Jag tror att jag håller på att förlora förståndet och bestämmer mig för att lägga ner. Det är inte lönt att ödsla mer tid på den olyckliga sagan om Ole Henriksen. Jag kommer inte längre. Det här är verkligen The End. 

Men jag kan inte hålla mig. Klockan 22:08 den 19 september 2025 skickar jag det här e-postmeddelandet till MKB Aarhus Stadsarkiv: 

Hi, hej, 

I wonder if you would be able to help me or to point me in the right direction? I´m desperately trying to find out what happened to my Norwegian grandfather Ole Henriksen who worked and died in Aarhus (1945 - 1948). Everyone who might have known his fate are sadly no longer with us.

We, my dad and I, have been told that Ole worked as a plumber (rörinstallatör) and that he lost his life in a gas explosion, but a relative in Norway has provided an alternative explanation, namely that Ole and his co-workers had a party. The (knowingly or unknowingly?) drank methanol (träsprit) and several people died, including my grandfather. He passed away on the 11th of February 1948. 

I don´t know where to start looking, but this story has for some reason become important to me. It feels like a couple of puzzle pieces are missing in me. I hope it makes sense. 

I was thinking, hoping, that the local newspapers might have reported on the accident, irrespective of it being an explosion or methanol poisoning. 

I´m from Northern Sweden. I'm embarrassed about my struggles with Danish. Please forgive me. 

Any help or tips will be greatly appreciated. 

With warm regards,

Annika Langa

Fem dagar senare får jag svar från Aarhus Stadsarkiv:

Dear Annika,

Thank you for your e-mail. 

I have investigated your inquiry. 

In the local newspaper Århus Stiftstidene I have found a notice (see below) which reported the following: 

The Norweigan Consulate is flying its flag at half-mast today to remember a young Norwegian, Ole Henriksen from Follafos, who died of a blood disease at Marseliseborg Hospital after only a few days of illness. The young man who worked at Aarhus Stålskibsvaerft, was only 27 years old. 

Unfortunately, I cannot get into the cause of death, as we do not have access to death certificates. They have been handed over to the Danish National Archives. 

Best regards / Med venlig hilsen

Thomas Norskov Kristensen

Arkivar

Jag svarar på en gång. Jag tackar så mycket för hjälpen och det snabba svaret. Och så lägger jag till: 

During the war, Ole impregnated two young women in Sweden. It seems like everybody was angry and disappointed in him. It´s a somewhat comforting thought that the Norwegian embassy flew the flag at half-mast for him. 

Det är lätt att avfärda Ole som en slarver och en charmör. Det är fullt möjligt att han var det men jag tycker att man kan stanna upp en stund och begrunda omständigheterna. Hans hemland var ockuperat. Han vet inte när - eller om - freden kommer. Kan det då mäktiga Nazityskland överhuvudtaget övervinnas? Han kan inte heller återvända eftersom och han och hans far är fackföreningsaktivister och därmed antagligen också socialdemokrater (eller någon annan sorts socialister). De har varit med i det väpnade försvaret mot ockupationen, och enligt Katrin finns det sameblod och påbrå från resande folk i släkten. Nazisterna hatar helt kort sådana som honom. Dessutom är han pank. 

Jag vet att jag tar honom i försvarar honom men jag vet också, från min tid i Sydafrika under (och även efter) apartheid, hur stora påfrestningarna och rädslan kan vara - och hur svårt det är att leva, ja, vad kallar man det? Svenssonliv? 

Han har svikit Ebba och Gun - och de har förmodligen bett honom flyga och fara. Kanske har de sagt att de aldrig mer vill se honom. Mamma Laura är förbannad. Vi vet inte hur pappa Haakon reagerade men han har kanske nog med sig själv och sin nya familj? 

Gun har avskrivit honom på alla plan medan farmor Ebba ibland kunde sucka att hon skulle ha tagit Sven och flyttat till Norge ändå. Hon sparar också ett brev och ett vykort som Ole har skickat till sin son. Vykortet är en nyårshälsning. Det finns inget datum men Ole skriver att i det nya året ska de spendera mycket tid tillsammans. 

Jag har satt vykortet och fotografiet i en tidstypisk ram.

Första sidan i brevet från Ole. 

Brevet är på norska och handstilen är flyktig och svårtydd. Jag har gruvat mig för att ta mig an det. Men nu gör jag det. Det tar en hel natt. 

Till Ole, skrivet av far, julen 1944

Min son,

Några ord till dig som liten är om världens lön

När du blir stor säger de till dig

Håll dina fäder kära

landet är vårt, frälst och fritt,

så ta det - ty riket är ditt

2. Stoppar fabrikerna och hjulens gång,

och de säger till dig: Överproduktion!

Det är världens gång,

och orsaken: Korruption!

Den jord du trampar på är så 

oändligt rik

finner du hunger är orsaken bedrägeri* (*svik på norska)

3. Du bor i ett samhälle med

kyrkor och bönehus

Runt dig ser du vänner som sliter

klädda i trasor

Andra har bara glädje - lever

i sus och dus

Runt omkring dig i landet finns

tusentals biblar

4. Slå bibeln i prästens bord och

skrik ut, även om han blir röd av

raseri och vrede:

Nu är det bråttom

Sjung ut med kraftiga rena sånger

5. Sjung ut om dina vänners nöd

Sjung ut om bödelns hand som

mördar allt på vår jord

Sjung ut om de som av nöd är död

Sjung ut om så det är ditt sista ord: 

Om frihet på jord

Häls din mor, 

Ole Henriksen

Orden träffar mig rakt i hjärtat och flera förlorade pusselbitar rasar på plats. Jag anar ett band, en samhörighet. Det skulle ha kunnat ha varit jag som skrev dikten. Jag känner precis vad han menar.

Katrin hör av sig igen. Det digitala, det som hon tycker så illa om, har blivit hackat och gått upp i rök. Hon har tänkt skriva ett pappersbrev till mig men hittar min e-postadress på My Heritage. 

Nej, jag skriver inte The End. Jag hoppas att fler ledtrådar kommer att dyka upp i framtiden och att Katrin och jag kan lyckas lägga ännu en bit av pusslet. När jag berättar historien för mina två vänninor i Sydafrika utbrister de båda - då jag nämner att den handikappade kvinnan som var inneboende i Follafoss hette Emma - att jag måste skriva en bok. Min hund heter också Emma. Väninnorna tycker att sammanträffandet tar priset i sanslöshet i hela den rätt sanslösa historien.