Den olyckliga sagan om min farfar Ole Henriksen (with English translation)

Min farfar Ole Henriksen.

Kära läsare,

Jag skulle vilja berätta om en eller två över 80 år gammal hemligheter som nyligen uppdagades med hjälp av Facebook, ett stadsarkiv i Danmark och en tunn bunt med gömda brev och fotografier. Det har berört mig djupare än vad jag först hade kunde föreställa mig. 

Det är en ganska invecklad historia. Jag ska försöka förklara så gott det går. Jag börjar från början och tar ett hopp bakåt i tiden till 1942. 

Europa stod i brand, Norge var ockuperat av Nazi-Tyskland och min farmor Ebba Persson jobbade på fjällhotellet i Storlien och hon hade just träffat sitt livs kärlek, min farfar Ole Henriksen. Han hade flytt från Follafoss i Norge efter det att han varit med och försvarat Trondheimsfjorden. 

Det norska försvaret krossades av den tyska krigsmaskinen efter bara fjorton dagar och Ole flydde till Sverige via Finland. Väl här, på svensk mark, stannar han sällan i mer än ett par veckor på en och samma ort. På ett särskilt registerkort för norska krigsflyktingar (det så kallade Kjesäterregistret) finns otaliga anteckningar i blyerts och bläck. De flesta är svåra att tyda, men under en period 1942 befann sig Ole som sagt i Storlien. Det vet vi med säkerhet eftersom farmor blev gravid. Hon var 17 år. Ole var 21. 

Ebba (född Persson)

Min pappa föddes i Strömsund den 24 mars 1943. Enligt Kjesäterregistret anlände Ole till Öhn i Strömsund den 13 januari 1943 (farmor är född i Åsele men växte upp i en fosterfamilj på Öhn). Vad som hände därefter vet jag inte men kriget försvårade förstås allt och lade krokben för den unga familjen. Men det fanns i alla fall en plan. Så fort freden kom skulle de gifta sig och bosätta sig i Norge.

Utdrag ur Kjesäterregistret (mikrofilm).

Farmor pratade nästan aldrig om Ole och vi i familjen frågade inte heller. Vi ville inte riva upp gamla sår. Vi förstod ju att sorgen var stor. För vid krigsslutet slogs farmors liv i spillror. Ole dog i en gasexplosion. Han jobbade då som brandman (eller alternativt som rörläggare. Jag har hört båda versionerna). 

Farmor Ebba och min pappa Sven Ole.

Farmor var nu 20, ogift och ensamstående mamma i en tid då mödrar inte skulle vara ogifta och ensamstående. Farmor fick anställning på Centralhotellet i Åsele. Hon jobbade långa timmar för en liten lön och levde i rädsla för att myndigheterna skulle placera sonen i ett fosterhem. Hon gifte sig med Arne Forsberg i Örnsköldsvik. Jag tror aldrig att hon älskade honom. Hon sa själv att det bara handlade om ekonomi och att säkra vårdnaden om sonen. Det blev inget lyckligt äktenskap. 

Vigseln mellan Ebba och Arne Forsberg, 1950.

Kvar i Follafoss fanns tant Laura, Oles mor och min farfarsmor. Ebba brukade hälsa på och tant Laura var mycket förtjust i min pappa Sven, hennes enda barnbarn - och den enda direkta familjemedlem som hade överlevt kriget. 

Lauras make Haakon Henriksen (ibland stavat "Håkon") jobbade fram till den tyska ockupationen 1940 på träsliperiet i Follafoss där det tillverkades trämassa och möjligtvis även sågspån. Han var aktiv i fackföreningsrörelsen. På sajten Store Norske Leksikon kan man läsa facket på träsliperiet, som drev frågorna om arbetsvillkor och lönesatser, ofta hamnade i konflikt med ägarna under 1920- och 30-talen. Strejker bröt ut. Arbetarnas rättigheter var ett omstritt ämne. 

På sensommaren 1933, några månader efter det att Adolf Hitler tagit makten i Tyskland visade arbetarna på träsliperiet en ideologisk vakenhet som väckte stor uppmärksamhet. De lade ner sina verktyg och marscherade ner till kajen för att stoppa lastningen av trämassa på ett tyskt fartyg med en hakkorsflagga. Arbetarna sjöng Internationalen. Händelsen chockerade företagsledningen som i efterhand tillstod att de inte förstod vilka farliga krafter hakkorset representerade. Haakon deltog också i försvaret av Trondheimsfjorden och precis som sonen Ole flydde han till Sverige. 

Utdrag ur träsliperiets anställningsregister för Haakon Henriksen.

Interiör från träsliperiet. 

En märklig sak är att Håkon inte ligger begraven tillsammans med Laura och Ole på kyrkogården i Follafoss. En annan märklig sak är att Oles dödsår på gravstenen uppges vara 1948, inte 1945. Jag upptäckte det först vid ett besök 2019. Fast jag såg utan att se. Jag slog undan tanken och tänkte att det kanske var ett misstag, trots att siffrorna var inhuggna i sten. Det måste det vara. Annars skulle ju farmor Ebba och farfar Ole fått tre år tillsammans efter kriget. 

Ole och Lauras gravsten.

Tant Laura gick bort 1969. Min pappa fick ärva huset "Fugelsangen" i Follafoss och en klackring i guld med inskriptionen "TEGS", till en god son. Farmor Ebba gick ur tiden år 2006. 

The End.

Eller inte. 

Under pandemin började jag släktforska. Jag gjorde ett DNA-test med My Heritage och jag gick med i en Facebook-grupp för boende i Follafoss där jag frågade om det var någon som kunde komma ihåg familjen Henriksen. 

Jag fick en handfull svar och några fotografier, bland annat ett av Haakon i fackföreningens styrelse på träspliperiet. På en annan bild är Ole med. Han är nio år och har på sig en sjömanskostym. Det är första maj och de står framför Folkets hus. På en av banderollerna står det "socialism". 

Min farfarsfar Haakon Henriksen står längst till höger i bild. 

Det är Ole som står längst fram.

Andra delade barndomsminnen med mig. De skrev att Haakon, Laura och Ole var snälla människor, och att tant Laura hade fantastiska vinbär- och hallonbuskar i trädgården. Det kan ha funnit en katt också. Det låter kanske inte mycket för världen men jag har länge saknat pusselbitar i det som är jag och en känsla av att liksom inte riktigt höra hemma. Mest av allt har jag undrat hur det kunde komma sig att rättvisefrågor och socialism betydde så otroligt mycket för mig när ingen annan i familjen var ett dugg intresserad. Det var ingen ungdomlig entusiasm. Det var något som var djupt rotat, det visste jag utan att kunna förklara det. Bilderna från 1930 på fackföreningsledningen i Follafoss var definitivt en värdefull pusselbit. 

The End.

Eller inte. 

En kväll fick jag en avisering från Facebook om att någon hade kommenterat mitt nu fem år gamla inlägg i Follafossgruppen. Det var från en kvinna som skrev att Ole Henriksen även var hennes farfar. 

Jag fick först kortslutning men jag kontaktade kvinnan på Messenger. Vi skrev snart långa meddelande till varandra, ofta mitt i natten och ibland långt in på småtimmarna. Min pappa, som alltid har önskat att han hade syskon, hade en halvbror som hette Kurt Ole (pappa är döpt till Sven Ole).

Sven Ole...

... och hans okända halvbror Kurt Ole. 

Och jag fick en ny kusin. Hon tycker illa om sociala medier så jag kallar henne Katrin här. Egentligen heter hon något annat. 

Kurt Ole är född 1944, året efter pappa och Katrin 1969, året före mig. Tyvärr gick Kurt Ole bort efter en kort tids sjukdom i november 2022. De två halvbröderna hann alltså aldrig träffa aldrig varandra. De kände inte till varandras existens. 

Nu hopade sig frågorna, nu när det inte längre fanns någon att fråga, men i augusti 1944 föder Katrins farmor Gun i alla fall Oles andra son (Kurt Ole). Vi vet inte mycket om omständigheterna, bara att Kurt och Gun gifter sig. De bor hos Guns föräldrar i Säbylunds herrgård utanför Kumla, men enligt Kjesäterregistret är de inte tillsammans i mer än två veckor. 

Gun (född Schoultz)

Sedan tar det plötsligt slut mellan Gun och Ole, och Gun träffar en ny man (Olle) som blir Kurt Oles styvfar. Det är en lycklig och trygg familj. Ole återfinns vid olika läger där den hemliga armén/polistrupperna utbildades. Jag och Katrin kan inte föreställa oss något annat än att det plötsliga uppbrottet beror på att Gun har fått vetskap om Ebba och Sven Ole. Lögnen och sveket blir för stort. Hon vill aldrig se honom igen.

Gun är precis som Ebba tillsluten om Ole. Men en gång när Gun låg på sjukhus frågade Katrin vad som egentligen hände med norrmannen. Gun svarade att han var sjökapten och dog i en gasexplosion i Tyskland, och att han sedan fraktades hem till Norge i en kista. 

- Det var väl lika bra att han dog för det där skulle ju aldrig ha hållit, lade hon till. 

Katrin, som då var 14 år, blev så paff över att man kunde säga så att hon inte kunde ställa några följdfrågor, men det tyder ju på att bitterheten var stor. Katrin sökte också efter pusselbitar och hade den där känslan av att något fattades. Hon gick med i ungkommunisterna, reste utomlands, flyttade runt och lärde sig flera språk och yrken. 

Gun dog 2014. 

Jag får en plastmapp med papper som farmor lämnade efter sig av mina föräldrar. Det som hade med Ole att göra hade hon gömt i ett linneskåp. Det var några brev, ett vykort och ett fotografi av Ole. Där fanns också hans dödsattest. Han dog mycket riktigt 1948. Närmare bestämt den 11 februari på Århus. 

Oles dödsattest. 

Jag söker på nätet på "gasexplosion i Århus 1948". Jag får inga träffar men jag hittar ett nytt sidospår. Katrin har fått veta att Oles pappa Haakon flydde från den tyska ockupationen tillsammans med en annan kvinna. Hon hette Alma Tangstad Vandbakken. Hon var från Verrabotn (40 km väst om Follafoss) men flyttade sedermera till Follafoss där hon enligt uppgift under en tid ska ha bott/jobbat som "hushjälp" hos Laura och Haakon. 

Enligt Kjesäterregistret bosatte sig Haakon och Alma i Gällö i Jämtland. Alma och Haakon fick tre barn mellan 1941 och 1943: Håkon som var konstnär (bortgången), Eldbjörg och Gurli plus Gudrun Bergljot 1948. Jag försöker komma i kontakt med systrarna (min pappas halvfastrar) men jag får inget svar. Antingen är de inte intresserad av att gräva i det förflutna eller så kollar de inte sina meddelanden. Haakon dog 1960 och ligger begravd i Oslo. 

Bröllopsfotot av Haakon och Laura Henriksen (2 januari 1920) 

Äktenskapsbeviset.

Hemma i Follafoss ska tant Laura ha blivit ursinnig när hon fick kännedom om att Ole hade gift sig och skaffat barn med en annan kvinna. En släkting till Katrin använder ordet "skogstokig". Hon skyllde förmodligen även på Gun och hon hade så vitt vi vet aldrig någon kontakt med vare sig Gun eller barnbarnet Kurt Ole. Gissningsvis bidrog maken Haakons svek till hennes hårda reaktion. En annan möjlighet är förstås att Gun inte ville ha något med Oles släkt att göra. 

Jag kontaktar en av de kvinnor som har kommenterat inlägget på Facebook. Hon heter Björg Johnsen. Hon är 78 år och skriver att hon lekte med min pappa i Follafoss en sommar när hon var 5 år. Björg och pappa är tremänningar. Björgs mormor bodde på övervåningen i tant Lauras hus. Björg skriver att Laura hade "flere bilder av Sven Ole og pratet mye om han". 

Sommaren i Follafoss. Pappa Sven till vänster och Björg i mitten. 

Laura hade alltså vid den här tidpunkten förlorat både sin make och sin son. Katrin har hört att hon bröt ihop och vistades under en kort period på ett mentalsjukhus. Saknaden var svår och enligt Björg jobbade hon sedan hårt. Skiften på träsliperiet, där hon var anställd som städerska mellan åren 1948 och 1962, var långa och hennes trädgård krävde sitt. Hon hade också en inneboende, en rullstolsbunden kvinna som hette Emma och som förestod kiosken i Follafoss. Emma och Laura höll varandra sällskap. De åt middag tillsammans och då Emma hade en "invalidebil" gjorde de ibland kortare utflykter. En gång åkte de till Oslo. 

Huset "Fugelsangen" i Follafoss. När pappa ärvde det överlät han det till några äldre damer som bodde i huset. gissningsvis Emma och Björgs mormor. 

Sedan släpper Björg en bomb. Jag frågar om hon vet något om Oles år på Århus. Varken Katrin eller jag har några ledtrådar om vad han gjorde där. Katrin säger att hon är litet rädd för att börja nysta i det hela. Har han krossat fler hjärtan där? Fått fler barn? Katrin tycker att det känns som att ha Pandoras ask i händerna. 

Björg säger att hon har hört från sin mamma att Ole var på fest med jobbarkompisarna. Det dracks en hel del, men det var inte "vanlig" sprit. Det var träsprit (metanol). Flera dog, inklusive Ole. Det är ett fruktansvärt sätt att dö på. Jag sörjer honom - och för honom. 

Jag vill så gärna förstå exakt vad som hände och jag är irriterad på Laura, farmor Ebba och Gun som tog med sig det här i döden. Kunde de åtminstone inte ha berättat för sina söner att de hade en halvbror? Till råga på allt tappar jag kontakten med Katrin. Hon svarar inte på mina meddelanden. Jag läser igenom allt som jag har skickat till henne, men jag kan inte hitta något som hon kan ha tagit illa vid sig av och som jag kan be om ursäkt för. 

Jag söker i danska arkiv och på måfå på nätet. Jag hittar en man som heter Jens Ole Henriksen som är född i Århus 1946. Det behöver inte betyda någonting. Det, alltså Jens, Ole och Henriksen, är vanliga namn i Danmark. Nej, förmodligen är jag ute och cyklar. Jens är pensionerad präst och har gles hårväxt. Alla män i släkten Haakon Henriksen har snyggt, tjockt hår. Det kan man se tydligt och klart på bilderna. Det finns också en stark misstro till myndigheter och kyrka. Jag skulle vilja drista mig till att påstå att det handlar om ett nerärvt förakt mot all överhöghet. 

Jag tror att jag håller på att förlora förståndet och bestämmer mig för att lägga ner. Det är inte lönt att ödsla mer tid på den olyckliga sagan om Ole Henriksen. Jag kommer inte längre. Nu är det verkligen The End. 

Men jag kan inte hålla tankarna i styr. Funderingarna upphör inte bara för att jag bestämt mig för att avsluta grävandet. Någonstans måste det väl finnas en människa som vet någonting? Klockan 22:08 den 19 september 2025 skickar jag det här e-postmeddelandet till MKB Aarhus Stadsarkiv: 

Hi, hej, 

I wonder if you would be able to help me or to point me in the right direction? I´m desperately trying to find out what happened to my Norwegian grandfather Ole Henriksen who worked and died in Aarhus (1945 - 1948). Everyone who might have known his fate are sadly no longer with us.

We, my dad and I, have been told that Ole worked as a plumber (rörinstallatör) and that he lost his life in a gas explosion, but a relative in Norway has provided an alternative explanation, namely that Ole and his co-workers had a party. The (knowingly or unknowingly?) drank methanol (träsprit) and several people died, including my grandfather. He passed away on the 11th of February 1948. 

I don´t know where to start looking, but this story has for some reason become important to me. It feels like a couple of puzzle pieces are missing in me. I hope it makes sense. 

I was thinking, hoping, that the local newspapers might have reported on the accident, irrespective of it being an explosion or methanol poisoning. 

I´m from Northern Sweden. I'm embarrassed about my struggles with Danish. Please forgive me. 

Any help or tips will be greatly appreciated. 

With warm regards,

Annika Langa

Fem dagar senare får jag svar från Aarhus Stadsarkiv:

Dear Annika,

Thank you for your e-mail. 

I have investigated your inquiry. 

In the local newspaper Århus Stiftstidene I have found a notice (see below) which reported the following: 

The Norweigan Consulate is flying its flag at half-mast today to remember a young Norwegian, Ole Henriksen from Follafos, who died of a blood disease at Marselisborg Hospital after only a few days of illness. The young man who worked at Aarhus Stålskibsvaerft, was only 27 years old. 

Unfortunately, I cannot get into the cause of death, as we do not have access to death certificates. They have been handed over to the Danish National Archives. 

Best regards / Med venlig hilsen

Thomas Norskov Kristensen

Arkivar

The entrance to the Marselisborg Hospital in Aarhus.

Jag svarar på en gång. Jag tackar så mycket för hjälpen och det snabba svaret. Och så lägger jag till upplysning som är mer personlig, bara för att det är så jag känner: 

During the war, Ole impregnated two young women in Sweden. It seems like everybody was angry and disappointed in him. It´s a somewhat comforting thought that the Norwegian embassy flew the flag at half-mast for him. 

Det är lätt att avfärda Ole som en slarver och en charmör. Det är fullt möjligt att han var exakt det men kanske inte bara? Jag tycker gott att man kan stanna upp en stund och begrunda omständigheterna. Hans hemland var ockuperat. Han vet inte när - eller ens om - freden kommer. Kan det då mäktiga Nazityskland överhuvudtaget övervinnas? Han kan inte heller återvända eftersom och han och hans far är fackföreningsaktivister och socialdemokrater (eller någon annan sorts socialister). De har varit med i det väpnade försvaret mot ockupationen, och enligt Katrin finns det sameblod och påbrå från resande folk i släkten. Nazisterna hatar helt kort sådana som honom. Dessutom är han pank. 

Jag vet att jag tar honom i försvarar honom men jag vet också, från min tid i Sydafrika under (och även efter) apartheid, hur stor rädslan, osäkerheten och påfrestningarna kan vara - och hur svårt det är att leva, ja, vad kallar man det? Svenssonliv? 

Han har svikit Ebba och Gun - och de har förmodligen bett honom flyga och fara. Kanske har de sagt att de aldrig mer vill se honom. Mamma Laura är förbannad. Vi vet inte hur pappa Haakon reagerade, han har kanske nog med sig själv och sin nya familj? 

Gun har avskrivit honom på alla plan medan farmor Ebba ibland kunde sucka att hon skulle ha tagit Sven och flyttat till Norge ändå. Hon sparar också ett brev och ett vykort som Ole har skickat till sin son. Vykortet är en nyårshälsning. Det finns inget datum men Ole skriver att i det nya året ska de spendera mycket tid tillsammans. 

Jag har satt vykortet och fotografiet i en tidstypisk ram.

Första sidan i brevet från Ole. 

Brevet är på norska och handstilen är flyktig och svårtydd. Jag har gruvat mig för att ta mig an det. Men nu gör jag det. Det tar en hel natt. 

Till Ole, skrivet av far, julen 1944

Min son,

Några ord till dig som liten är om världens lön

När du blir stor säger de till dig

Håll dina fäder kära

landet är vårt, frälst och fritt,

så ta det - ty riket är ditt

2. Stoppar fabrikerna och hjulens gång,

och de säger till dig: Överproduktion!

Det är världens gång,

och orsaken: Korruption!

Den jord du trampar på är så 

oändligt rik

finner du hunger är orsaken bedrägeri* (*svik på norska)

3. Du bor i ett samhälle med

kyrkor och bönehus

Runt dig ser du vänner som sliter

klädda i trasor

Andra har bara glädje - lever

i sus och dus

Runt omkring dig i landet finns

tusentals biblar

4. Slå bibeln i prästens bord och

skrik ut, även om han blir röd av

raseri och vrede:

Nu är det bråttom

Sjung ut med kraftiga rena sånger

5. Sjung ut om dina vänners nöd

Sjung ut om bödelns hand som

mördar allt på vår jord

Sjung ut om de som av nöd är död

Sjung ut om så det är ditt sista ord: 

Om frihet på jord

Häls din mor, 

Ole Henriksen

Orden träffar mig rakt i hjärtat och flera förlorade pusselbitar rasar på plats. Jag anar ett band, en samhörighet. Det skulle ha kunnat ha varit jag som skrev dikten. Jag känner precis vad han menar.

Katrin hör av sig igen. Det digitala, det som hon tycker så illa om, har blivit hackat och gått upp i rök. Hon har tänkt skriva ett pappersbrev till mig men hittar min e-postadress på My Heritage. Jag är så glad att jag har henne.

Nej, jag skriver inte The End igen, i alla fall inte ännu. Jag hoppas att fler ledtrådar kommer att dyka upp framöver och att Katrin och jag ska lyckas lägga ännu en liten bit av pusslet. När jag berättar historien för mina två vänninor i Sydafrika utbrister de båda - då jag nämner att den handikappade kvinnan som var inneboende i Follafoss hette Emma - att jag måste skriva en bok. Min hund heter nämligen också Emma. För mig är det en detalj långt ute i marginalen, men väninnorna tycker att det på något sätt ändå tar priset i sammanträffande i den här i ärlighetens namn rätt otroliga historien. 

The Unfortunate Story of My Grandfather Ole Henriksen 

(1921 – 1948)

 

I would like to tell you about an over 80-year-old family secret. I recently discovered it with the help of Facebook, a municipal archive in Denmark and a thin bundle of hidden letters and photographs. It has touched me more deeply than I could ever have imagined.

 

It is quite a complicated story. I will try to explain as best as I can. I will start from the beginning, taking a leap back in time to 1942.

 

Europe was on fire, Norway was occupied by Nazi Germany and my grandmother Ebba Persson worked at the Mountain lodge in Storlien, Sweden (Fjällhotellet). She had just met the love of her life, my grandfather Ole Henriksen. He had fled from Follafoss in Norway after he had taken part in the defence of the Trondheim fjord.

 

The defense of the fjord was crushed by the German war machine after only a fortnight and Ole fled to Sweden via Finland. Once here, on Swedish soil, he rarely stays in one place for more than a couple of weeks. In a register for Norwegian war refugees (the so-called Kjesäterregistret) there are countless notes in pencil and ink. Most of them are difficult to decipher, but during a period in 1942 Ole was, as mentioned, in Storlien. We know this for sure because his grandmother became pregnant. She was 17 years old. Ole was 21.

 

My father was born in Strömsund (Sweden) on the 24th of March 1943. According to the Kjesäterregistret, Ole arrived on Öhn in Strömsund on the 13th of January the same year (grandmother Ebba was born in Åsele but grew up in a foster family on Öhn). 

I´m not sure what happened thereafter, but the war made life difficult and put a damper on the young family. But at least there was a plan. As soon as the war was over, they would get married and move to Norway. 

 

Grandma hardly ever spoke about Ole and we didn't ask either. We didn't want to reopen old wounds. We sensed her grief and pain. 

At the end of the war, grandma's life was shattered. Ole died in a gas explosion. He was working as a firefighter at the time (or alternatively as a plumber. I've heard both versions). Grandma was now 20, unmarried and a single mother in a time when mothers were not supposed to be unmarried. 

Grandma got a job at the Central Hotel in Åsele. She worked long hours for a small salary and lived in fear that the authorities would place her son in a foster home. She married Arne Forsberg in Örnsköldsvik. I don´t think she ever loved him. According to her, it was only about finances and securing custody of her son. Needless to say, it was not a happy marriage.

 

Back in Follafoss, aunt Laura, Ole's mother and my great-grandmother, kept the home fire burning. Grandma Ebba went to visit her after the war. Laura was very fond of my father Sven, her only grandson - and the only close family member who had survived the war. 

Laura's husband Haakon Henriksen (also spelled "Håkon") worked in a wood grinding mill in Follafoss until the German occupation in 1940. The Mill produced wood pulp and possible saw dust as well. Håkon was active in the trade union movement. On the website Store Norske Leksikon, I find a page about the mill, Träsliperiet in Norweigan. In the 1920´s and 1930´s, the union pushed for better working conditions and livable salaries, something that often resulted in conflict and strikes. 

In the late summer of 1933, a few months after Adolf Hitler had taken power in Germany, the workers at the wood pulp mill showed an ideological awareness that attracted attention wide and far. They put down their tools and marched down to the quay to stop the loading of wood pulp onto a German ship donning the Swastika. The workers sang The Internationale. The incident shocked the management of the mill who later on admitted that they at the time didn´t understand the dangerous forces the Swastiska represented.  Haakon also participated in the defense of the Trondheim fjord, and just like Ole he escaped to Sweden. 

One peculiar thing is that Haakon is not buried with Laura and Ole in the cemetery in Follafoss. Another peculiar thing is Ole's year of death on the head stone is 1948, not 1945. 

I first noticed this during a visit in 2019, but I looked without seeing. I just pushed the thought away and concluded that it must be a mistake, even though the numbers were carved in stone. Otherwise, Grandma Ebba and Grandpa Ole would have had three years together after the war.

Laura passed away in 1969. My father inherited the house in Follafoss and a gold ring with the inscription "TEGS", to a good son. Grandma Ebba passed away in 2006. 

The End. 

Or wait.

 

During the Covid-19 pandemic, I started looking into genealogy. I took a DNA test with My Heritage and joined a Facebook group for residents of Follafoss where I asked if anyone could remember the Henriksen family. 

I got a handful of responses plus a few photographs, including one of Haakon and the trade union leaders of the wood mill. Another picture from 1930 features Ole. He´s nine years old and is wearing a sailor suit. It is May Day and they are standing in front of the People's House (Folekts Hus) in Follafoss. One of the banners says "socialism". 

Other residents shared childhood memories. They recalled that Haakon, Laura and Ole were kind people, and that aunt Laura had lush berry bushes in her garden. There might have been a cat, too. 

It might not sound like much to the world, but I have long been missing a few pieces in my ”Who am I puzzle”. Growing up, I had a feeling of not belonging, at least not entirely. I often wondered why issues like justice and socialism meant so much to me when no one else in the family seemed interested in the slightest. It was not only a case of youthful enthusiasm. It was something that was deeply rooted, I always knew that without being able to explain it. The photo of the trade union leaders in Follafoss was definitely a valuable piece in my puzzle. I felt like I had been given an explanation of myself. 

The End. 

Or wait.

 

One evening, I received a notification from Facebook. Someone had commented on my now five-year-old post in the Follafoss group. It was from a woman who claimed that Ole Henriksen was her grandfather, too. 

I suffered an instant mental short circuit. I contacted her on Messenger, an soon we were writing long messages to each other, often in the middle of the night and sometimes well into the wee hours. My father, who has always wished that he had siblings, had a half-brother named Kurt Ole (my dad´s full first name Sven Ole). 

And I had a new cousin. She can´t stand social media. I´ll call her Katrin (not her real name). Kurt Ole was born in 1944, a year after my dad and Katrin in 1969, a year before me. Unfortunately, Kurt Ole passed away after a short illness in November 2022. The two half-brothers never got a chance to meet each other.

The questions started piling up, now when there was no one left to ask. 

 

 

In August 1944, Katrin's grandmother Gun gives birth to Ole's second son (Kurt Ole) in Kumla (Sweden). We don't know much about the circumstances, only that Kurt and Gun get married the same year. At the time of Kurt´s birth, Gun and Ole stay with Gun´s parents in Säbylunds Herrgård outside Kumla. According to the Kjesäterregistret, the newly weds don't live together for more than two weeks. 

Then, suddenly, the relationship between Gun and Ole comes to an abrupt end. Gun finds a new man, Olle, who becomes Kurt Ole's stepfather. It is a happy and secure family. Ole moves between various camps where the secret army/police troops were trained.

Katrin and I can only imagine that the sudden breakup is due to Gun finding out about Ebba and Sven. The lie and the betrayal are too big. She never wants to see Ole again. 

Just like grandma Ebba, Gun doesn´t speak about Ole. But once, when Gun was in hospital, Katrin asked what happened to the Norwegian? 

Gun replied that he was a captain of the sea and died in a gas explosion in Germany - and that he was transported home to Norway in a coffin. 

- It was probably just as well. It would never have lasted, she added. 

Katrin, who was 14 at the time, was so shocked that she couldn't formulate a follow-up question. 

Katrin was also looking for pieces of the great puzzle of life. She, too, had a feeling that something was missing. She joined the Young Communists league, traveled abroad, moved around, learned several languages and got several degrees. Gun died in 2014.

 

My parents give me a plastic folder with papers that my grandmother left behind. Everyting that had to do with Ole was hidden in her linen closet. There are some letters, a postcard and a photograph of Ole. There´s also his death certificate. He did indeed die in 1948. More precisely on the 11th of  February in Aarhus, Denmark. 

 

I search the internet for "gas explosion in Aarhus 1948". I get no hits, but Katrin and I find a new lead. She has learned that Ole's father Haakon fled the German occupation with another woman. Her name was Alma Tangstad Vandbakken. She was born in Verrabotn (40 kilometers West of Follafoss) but later on moved to Follafoss. According to a relative, she at one stage lived/worked as a help (hushjelp) in Laura's and Haakon´s house.  

According to the Kjesäterregistret, they settled in Gällö in Jämtland (Sweden). Alma and Haakon had three children between 1941 and 1943: Håkon, who was an artist (deceased), Eldbjörg and Hanna Gurli plus Gudrun Bergljot in 1948. I try to get in touch with Eldbjörg and Gurli (my father's half-aunts) but I have no luck. Either they are not interested in my digging into their past or they don´t check their messages. 

Haakon died in 1960 and is buried in Oslo. 

 

Back home in Follafoss, aunt Laura is said to have lost it when she learned that Ole had married and had children with another woman. A relative of Katrin uses the term "barking mad".

Laura probably also blamed Gun and, as far as we know, she never had any contact with either Gun or her grandson Kurt Ole. It´s likely that her husband Haakon's betrayal contributed to her harsh reaction. 

Another possibility is, of course, that Gun wanted nothing to do with Ole's family. 

 

I contact a woman who commented on my post on Facebook. Her name is Björg Johnsen. She is 78 years old and she played with my father in Follafoss one summer when she was 5-years-old. Björg and my dad are second cousins. 

Björg's grandmother lived upstairs in aunt Laura's house. Björg tells that Laura had "several pictures of Sven Ole and talked a lot about him". 

Laura had lost both her husband and her son. Katrin has heard that she broke down and spent a short period in a mental hospital. The loss was severe and according to Björg she worked hard afterwards. The shifts in the wood mill, where she was employed as a cleaner between 1948 and 1962, were long and her garden needed tending to. She had a lodger, a wheelchair-bound woman named Emma who ran the kiosk in Follafoss. Emma and Laura kept each other company. They had dinner together and, as Emma had a disability car, they sometimes went on short trips. Once they went to Oslo. 

Then Björg drops a bombshell. I ask her if she knows anything about Ole's years on Aarhus. Katrin and I have no clues, and Katrin is afraid to start digging: Has he broken more hearts there? And fathered more children? Katrin says it feels like holding Pandora's box in her hands. 

According to Björg, Ole was attending a party with his friends from work. Knowingly or unknowingly, they consumed wood alcohol (methanol). Several people died, including Ole. It's a terrible way to die. I mourn him - and for him. 

 

I want to understand exactly what happened and I'm irritated with Laura, grandma Ebba and Gun who took all this with them to their graves. Couldn't they at least have told their sons that they had a half-brother? 

To top it all off, I loose contact with Katrin. She doesn't answer my messages. I read through everything I've sent her, but I can't find anything that she might have taken offense to and that I can apologize for. 

I randomly search in Danish archives online. I find a man named Jens Ole Henriksen who was born in Aarhus in 1946. It doesn't have to mean anything. There´s a certain syllable symmetry, yes (Sven Ole, Kurt Ole, Jens Ole), but Jens, Ole and Henriksen are common names in Denmark. 

No, I'm probably in the woods here. Jens is a retired priest and has thinning hair. All the men in the Haakon Henriksen family have beautiful, thick hair. You can see it clearly in the pictures. There´s also a strong distrust of the State and the church. I would dare to say that it´s a genetic contempt of authorities. 

I think I´m losing my mind and decide to stop. It´s not worth wasting more time on the unfortunate story of Ole Henriksen. I won´t go any further. 

This is really The End. 

 

Or not. I can't keep my thoughts in check. There are still so many things I wounder about. Surely there must be someone somewhere who knows something? At 22:08 on September 19, 2025, I send this email to MKB Aarhus Municipal Archives:

 

 

Hi, hej, 

I wonder if you would be able to help me or to point me in the right direction? I´m desperately trying to find out what happened to my Norwegian grandfather Ole Henriksen who worked and died in Aarhus (1945 - 1948). 

Everyone who might have known his fate are sadly no longer with us. We, my dad and I, have been told that Ole worked as a plumber (rörinstallatör) and that he lost his life in a gas explosion, but a relative in Norway has provided an alternative explanation, namely that Ole and his co-workers had a party. 

They (knowingly or unknowingly?) drank methanol (träsprit) and several people died, including my grandfather. He passed away on the 11th of February 1948. 

I don´t know where to start looking, but this story has for some reason become important to me. It feels like a couple of puzzle pieces are missing in me. I hope it makes sense. 

I was thinking, hoping, that the local newspapers might have reported on the accident, irrespective of it being an explosion or methanol poisoning. 

I´m from Northern Sweden. I'm embarrassed about my struggles with Danish. Please forgive me. 

Any help or tips will be greatly appreciated. 

With warm regards, 

Annika Langa 

 

Five days later, I get a reply from Aarhus Stadsarkiv: 

 

Dear Annika, 

Thank you for your e-mail. I have investigated your inquiry. 

In the local newspaper Århus Stiftstidene I have found a notice (see below) which reported the following: 

The Norweigan Consulate is flying its flag at half-mast today to remember a young Norwegian, Ole Henriksen from Follafos, who died of a blood disease at Marseliseborg Hospital after only a few days of illness. The young man who worked at Aarhus Stålskibsvaerft*, was only 27 years old. 

Unfortunately, I cannot get into the cause of death, as we do not have access to death certificates. They have been handed over to the Danish National Archives. Best regards / Med venlig hilsen 

Thomas Norskov Kristensen 

Arkivar

 

(*steel shipyard)

 

I reply immediately. I thank him for his help and his prompt response. I also add a piece of personal information, just because I need to share my emotions with someone. A complete stranger, an Danisharchivist, will do: 

 

”During the war, Ole impregnated two young women in Sweden. It seems like everybody was angry and disappointed in him. It's a somewhat comforting thought that the Norwegian embassy flew the flag at half-mast for him.”

 

It's easy to dismiss Ole as an irresponsible womanizer, and it's entirely possible that he was one, but I think it's worthwhile to pause for a moment to consider the circumstances: His homeland was occupied by a hostile foreign force, or true evil, if you´d like. He doesn't know when - or even if - peace will ever come. Can the powerful Nazi Germany at all be defeated? 

He can't return home as he and his father are trade unionists and social democrats (or some other kind of socialists). They have been involved in the armed defense against the occupation, and according to Katrin, there is Sami blood and Romani travellers´ancestry in the family. In short, the Nazis hate people like him. Plus, he is broke. 

I´m aware that I´m defending him, but I also know, from my time in South Africa during (and after) Apartheid, what fear, uncertainty and trauma do to people - and how difficult it is to live a normal nuclear family life in times of war and conflict. 

Ole has betrayed Ebba and Gun. They have probably told him to, pardon my French, go to hell. His mom Laura is furious. We don't know how his dad Haakon reacted, maybe he had enough with himself and his new family? 

Gun has written him off on every level, while Grandma Ebba could sometimes, when the going got unusually tough, sigh that she should have taken Sven and moved to Norway afterall. She keeps a letter and a postcard that Ole has sent to his son, my dad. The postcard is a New Year's greeting. There is no date, but Ole writes that they will spend a lot of time together in the new year.

The letter is in Norwegian and the handwriting is old fashioned and difficult to read. I have been procrastinating for some time, but now I tackle it head on. It takes the whole night. 

 

 

To Ole, written by your father, Christmas 1944 

 

My son, a few words to you who are little 

 

When you grow up they tell you 

Hold your fathers dear 

the country is ours, saved and free, 

so take it - for the kingdom is yours 

 

2. The factories and the wheels stop running, 

and they tell you: Overproduction! 

That is the way of the world, 

And the reason: Corruption! 

The land you tread on is so infinitely rich 

If you find hunger the cause fraud

 

3. You live in a community with churches and prayer houses 

Around you you see friends toiling in rags 

Others only have joy - living in hustle and bustle 

Around you in the country there are thousands of Bibles 

 

4. Slap the Bible on the priest's table and shout out, 

even if he turns red with rage and anger: 

Now is the time Sing out with powerful, pure songs 

 

5. Sing out about the plight of your friends 

Sing out about the executioner's hand 

that murders everything on our earth 

Sing out about those who are dead from want 

Sing out if it is your last word: 

About freedom on earth 

 

Greetings to your mother, 

 

Ole Henriksen 

 

The words hit me straight in the heart (they sound better in Norweigan) and several of thos lost puzzle pieces fall into place. I sense a bond, a connection. It could have been I who wrote the poem. I know exactly what he means. 

Katrin makes contact. Her digital world, the one she hates so much, has been hacked and gone up in smoke. She was about to write me a snail mail letter, but finds my email address on My Heritage. I'm so glad I have her. 

No, I'm not writing The End again, at least not yet. I hope that more clues will emerge and that Katrin and I will manage to put together another small piece of our puzzle. 

When I tell the story to my two friends in South Africa, they both exclaim - when I mention that the disabled woman who lived aunt Laura in Follafoss was called Emma - that I have to write a book. My dog ​​also happens to be called Emma. 

For me, it's a detail in the margins, but my friends are adamant it takes the price of coincidence in this whole, to be fair, quite unbelievable story. 

PS: Let me put my cards on the table. I, too, see coincidences. I´m superstitious when it comes to numbers. I´m not exactly a numerologist but I also cannot not see it. Ole died in 1948, the same year as my husband Paul Langa was born. 

Also in 1948, the Nationalist Party came to power in South Africa and implemented racial segregation and discrimination under the banner of Apartheid. 

My great grandfather Haakon Henriksen left his job at the wood mill on the 27th of April 1940 to fight Nazi German forces attacking Norway. Paul was released from Robben Island Maximum Security Prison on the 27th of April 1991 (after serving 14 years as a political prisoner in Apartheid South Africa). 

South Africa´s first non-racial democratic election was held on the 27th of April 1994.  

I don´t know what it means or even if it means anything. Like I said, I just can´t help noticing little things like this.