Vi kanske kan rädda världen ändå

Det mörkblå utanför stugan, en morgon i januari. 

Det finns dagar som jag aldrig glömmer. Ibland handlar det om katastrofer som till exempel när Olof Palme mördades, Estonia sjönk och när omkring 230 000 människoliv släcktes i Sydostasien i tsunamin 2004. Det är inte bara datumet som jag kommer ihåg, det är också exakt var jag befann mig och vad jag gjorde när jag nåddes av nyheten. Men det är inte enbart världstragedier som jag har samlat på mig i skallen. Jag kommer heller aldrig att glömma kvällen då valresultatet i Sydafrikas första demokratiska val tillkännagjordes - och det var officiellt att apartheid hade fallit. Glädjen var total. Nu har jag ett nytt sådant datum som jag aldrig kommer att glömma. Den här gången är det blandning av ont och gott. Jag är i stugan utanför Åsele. Det är den 21 januari 2025. Ljuset är mörkblått och så kompakt att det känns som en filt som vilar över jorden. Jag älskar det här ljuset, och vargtimmen också, fastän det sägs vara den tid på dygnet då människan är som svagast; då vi plågas av mardrömmar och ångest; då vi en dag kanske drar vårt sista andetag. Men det är också då man tänker bäst, i tystnaden och i stillheten, innan den nya dagen får luft under vingarna och börjar pocka på uppmärksamhet. Just den här morgonen tar jag inte vara på lugnet. Jag sträcker jag mig glasögonen och telefonen och öppnar appen X. Jag har läst att det som jag håller på med heter att "doom-scrolla". För min del bottnar den nog i en ängslan eller till och med skräck för vad extremhögern, klimatförnekarna och krigshetsarna har hunnit åstadkomma sedan jag gick och la mig. Det här är också en särskilt vansklig tid. Dagen innan hade Donald Trump svurits in som president i USA och kumpanen Elon Musk gjort en nazisthälsning. Tyngre än så kan det knappast bli, ett bildligt mörker som jag inte kan hitta den minsta strimma av ljus i. Men nu händer det något, fortfarande på X, när biskop Mariann Edgar Buddes röst strömmar ut över världen, rakt in i en stuga i Västerbotten, rakt in i själen. Det är en nationell bön där Trump, den nye presidenten, deltar. Biskop Mariann vädjar till honom att visa medmänsklighet; att vara en människa och inte ett monster. Trump, hans familj och allehanda hejdukar gör föraktfulla miner, någon skakar på huvudet, kniper ihop läpparna för att dölja ett hånflin. Jag tänker på den gamla DN-redaktören Olof Lagercrantz ord om att försöka lysa upp polarnatten med ett enda stearinljus. Nej, det här blir inte lätt. Den yttersta högern har inte varit så här stark sedan 1930-talet. Jag lyssnar på biskopens tal igen och igen. Jag blir rörd och tacksam - och tagen över ärligheten i hennes röst i en tid full av lögner och hat. Hennes mod är anmärkningsvärt. Hon ger mig det som jag behöver för att kunna/orka/våga fortsätta: en antydan av ljus och en viskning i vinden om att vi kanske kan rädda världen ändå.

All the goodness and the heroism will rise up again, then be cut down again and rise up. It isn't that the evil wins - it never will - but that it doesn´t die. John Steinbeck

Dagboksanteckning, den 21 januari 2025