Dagboksanteckningar

Det finns en skogstjärn på vårt hemman i Åsele som jag har besökt ända sedan jag var ett förskolebarn. Under somrarna, från det att jag var åtta, gick jag dit varenda dag. Då var jag en samlare. Jag plockade tjukor från gamla björkar och gjorde troll. Håret var format av vitmossa. Och så fångade jag grodyngel. 

Det gick till så här: Jag hade ett långt plaströr, ett sådant som användes när man drog in el i hus (pappa var byggnadssnickare). Jag stoppade ner den ena änden i tjärnens mörka vatten och sög på den andra. När jag fick "napp" i munnen spottade jag försiktigt ut grodynglen i en medhavd läskflaska fylld med vatten från tjärnen. Sedan tog jag hem dem och skötte om de i en stor zinkbalja tills de fick armar och ben. Då fick de återvända till tjärnen. 

Nu blir det inte så ofta, men varje gång jag är där tänker jag att det är världens vackraste plats. Ibland går jag barfota i den mjuka mossan, ibland lägger jag mig ner och tittar på trädtopparna. Det låter kanske woke eller pretentiöst i överkant men jag är säker på själen läks här. 

När jag var barn fanns det en riktig, upptrampad stig genom skogen - och en rest av en samisk kåta. Nu finns det sporadiska fotspår som jag följer. De är inte gjorda av människor. Det finns både älg och björn i skogen. De dricker vatten ur tjärnen. 

Många är rädda för att stöta på en björn. Jag försöker intala mig att chansen är liten. Björnen undviker ju helst folk - och det är möjligt att den står på avstånd och betraktar dig innan den går sin väg, utan att du lägger märke till den. Ändå tänker jag alltid på vad som händer om jag möter en björn. Jag har också läst vad expertisen har att säga om hur man ska bete sig. Problemet är att de inte är eniga. Vissa säger att björnen hatar att bli överraskad och att man därför inte ska vandra omkring i tysthet i skogen. Man ska vissla och sjunga eller något i den stilen. Andra säger att björnen är nyfiken och att den kommer att vilja kolla upp vad det är som låter. 

Jag kör min egen variant. Eller varianter. Det är inget konsekvent system. Den här gången har jag med mig en plastkasse från ICA i Åsele halvfylld med vindruvor och lantchips med smak av sour cream att distrahera en framrusande björn med. Jag viskar, av någon anledning på en blandning av engelska och svenska: I´m here, gullebjörnen, I come in peace. Det är förstås helt befängt, men någon björn ser jag inte till. 

Får jag berätta om en annan björn? Närmare bestämt den ökända Mårdsjöbjörnen i Dorotea vars nyfikenhet blev dess slut. Han sköts våren 2006 efter att han blivit för närgången och rotat runt i soptunnor och vält bikupor. Skytten hette Torvald Jonsson. Numera står björnen i en glasmonter på biblioteket i Dorotea. Min mor och jag var där i juli. Hon växte upp på ett hemman i just Mårdsjö. När vi läser om Torvald på montern säger hon: 

- Jaha, Oves pojk. 

Jag älskar när sådant händer; när det är mer än historiens vingslag. När någon har varit med. Även om det "bara" handlar om en nyfiken björn. Torvalds farfar hette John. Ja, nu vet ni. 

Jag går tidigt till tjärnen. Klockan är bara strax efter sex. Enligt fönstertermometern är det sju grader varmt. Det är perfekt. Två timmar senare kommer regnet. Det är också perfekt. Årets värmebölja har varit svår. Mina leder är svullna och stela. 

Resten av dagen väver jag. Min mor och jag äter lunch på Värdshuset i Åsele. Dagens rätt är kyckling file med klyftpotatis och dragonsås. Det är fantastiskt gott. Vi sitter och njuter av både maten och utsikten över Ångermanälven. Till kaffet virkar jag ett öra till en kanin. 

Jag kommer inte tillbaka till huset i skogen förrän vid tio-tiden på kvällen. Himlen blir plötsligt mörklila och så kommer åskan med en våldsam kraft. Jag drar ut TV:n och tänder ett ljus. Det har varit en bra dag.