Kvinnornas lott (och tre boktips)

Min mormor. Ur boken "Kvinnor i Dorotea".

Jag har lånat en bok om Svanabyn på biblioteket i Dorotea. Den är skriven av Erold Sandqvist och utgiven av Svanabyns historiska förening 1995. Det finns ett stavfel i titeln på omslaget ("En bok om en lapplänsk bys befolkning och historia") men jag vill inte göra mig lustig över det eftersom min kärlek till bygdelitteratur (om samhällen som antingen redan har försvunnit eller är på väg att göra det) är långt större än språkliga petitesser. 

Svanabyn ligger för övrigt 25 kilometer från centralorten Dorotea. Nu för tiden finns det cirka 80 innevånare i byn men under glansdagarna för nästan hundra år sedan bodde det 400 personer där. Det finns två exemplar av boken på biblioteket. Det känns som om jag har en hemlig, helig kunskap i min hand, en sorts litterär graal. 

Jag läste en artikel i DN om Dorotea, Sveriges minsta kommun. Det stod att var femte invånare i kommunen kommer att försvinna inom en överskådlig framtid. Jag vet vad det innebär. Min mamma växte upp på ett hemman i Mårdsjö i samma kommun. Mina morföräldrar, Folke och Valborg Tander, drev skogs- och jordbruk där. De var med att bygga upp Konsum, Post, Folkets Hus och skola, och dess för innan jobbade min morfars far, Nisse Tander, med att dra järnvägen. Inlandsbanan alltså. Nu är det mesta borta: historierna, berättelserna, det omänskliga slitet. 

Jag tänker ofta på vad det gör med människor; att leva på ställen som måste slåss för sin överlevnad (inklusive institutioner som folk i städer tar för givna: skola, vårdcentral och ambulans) och ändå är dömda att gå under. Trenden har i alla fall gått i fel riktning/rakt utför i 60 år. 

Snett emot min lägenhet som vetter mot Centralgatan i Åsele ligger OK-macken. Den och ICA-affären är de ställena som är mest besökta men ibland kan jag ändå sitta i upp emot en timme på balkongen utan att se en enda människa. Särskilt lugnt är det om kvällarna, men i varje gryning och skymning går Karl den XII en vaktrunda. Jag vet inte vad han heter på riktigt. I Åsele kallas han "svarte man". Det sägs att han har kommit från Stockholm och att han lider av schizofreni. Han har hela garderoben på sig och längst ovanpå en lång svart ytterrock. Kängor på fötterna och ett par mössor på huvudet. Min första association var av en soldat som återvände från slaget vid Pommern. Därav hittepå-namnet Karl XII. 

En annan man, som ser "helt vanlig" ut eller vad man ska säga, sitter ofta i ett hörn av macken och tittar på kunderna - eller ingenting. Jag är inte säker men han har något dött i blicken. När macken stänger klockan 20:00 sätter han sig på bänken utanför i en timme eller två och fortsätter att titta på vad jag tror är ingenting. Det finns en liknande karaktär i min favoritbok Pölsan av Torgny Lindgren. Han heter Bertil och sitter gömd bakom vedlåren och observerar omgivningen i tystnad. 

Tillbaka till boken om Svanabyn. I ett avsnitt beskrivs dåtidens arbetsuppgifter. Det står att männen och kvinnorna hade sina "givna rågångar" som var svåra att överträda. På kvinnornas lott ankom det att ta hand om barn och hushåll, baka bröd (tunnbröd, givetvis), spinna garn, sticka, väva, sy och lappa. Kvinnorna skulle även sköta kreaturen i ladugården, skotta ut dynga ur "meborn", riva mossa att lägga som strö under korna, mjölka och mata kor med hö och vatten, mjölka getter och ge dem löv med mera. Hästarnas skötsel var för det mesta mannens ansvar. Om sommaren hjälpte kvinnorna också till med bland annat slåttern och potatissättning och upptagning. 

Min mormor gjorde allt det där plus att hon jobbade på posten, skötte järnvägsbommen (den skulle öppnas och stängas för varje tåg som passerade. Bommen låg tre kilometer från gården). Sent på kvällarna, då alla andra sov, sydde hon barnkläder för företaget Hans och Greta. 

 Ni fattar, eller hur? De här kvinnorna var gjorda av stål. Det ska också nämnas att det under den långa vintern inte fanns vatten. Mormor var tvungen att smälta snö på vedspisen. Ändå hörde jag henne aldrig klaga. Om man frågade om hon kunde hjälpa till med något eller till exempel virka ett sängöverkast svarade hon alltid att det var detsamma vad hon gjorde. 

De här kvinnorna förtjänar ett minnesmärke men de allra flesta har aldrig ens omnämnts eller på något sätts uppmärksammats i offentligheten. Morfar jobbade också omänskligt hårt fram tills det att han föll och bröt höften när han var 96. 

I förra veckan, på Hemslöjden i Umeå, hittade jag och mamma en bok som heter Kvinnor i Dorotea kommun (en historisk översikt av Kerstin Thörn). Vi bladdrade på måfå och blev både överraskade och rörda när vi hittade ett kapitel om mormor. 

Det blir alltså tre boktips från balkongen i Åsele idag: Svanabyns historia, Pölsan och kvinnorna i Dorotea. 

Vädret? Jag hade stora förhoppningar i morse då jag vaknade och frös. Luften kändes lättare, fastän det regnade. Jag tänkte att nu är den vansinniga extremhettan äntligen över. Fast nu, strax efter klockan fyra, känns det kvavt och tryckande igen. Vi kämpar vidare en dag till, i våra mödrars fotspår.

Boktips! Läs om kvinnor och bygder som få, nästan ingen, känner till.