Orden som jag inte finner (på en gata i Paris)
 |
| Dagboksanteckningar. |
Nästa dag blev det de gamla judiska kvarteren i Marais. På gatan Rue de Rosiers stannade vi vid ett monument som listade namnen på de många barn i området som under andra världskriget förts bort till koncentrationslägren. Det är en känsloladdad plats att befinna sig på, delvis men inte bara därför att det i dagarna är 80 år sedan röda armén befriade de överlevande i Auschwitz. Och för bara ett par dagar sedan svors Donald Trump in som USA:s president och hans bästa polare och finansiär Elon Musk gjorde nazisthälsning.
Längre ner på samma gata ligger L´as du Falafel, en restaurang som enligt vad vi läser på nätet ska ha den bästa falafeln i världen. Om somrarna är köerna långa och det är svårt att få ett bord, men nu, på en veckodag i januari, är väntetiden inte längre än en kvart. Ett kravallstaket och en högljudd man, som organiserar de köande som en befälhavare, ger ett hum om populariteten under högsäsongerna.
När det är vår tur att gå in i restaurangen lägger vi märke till en israelisk flagga i fönstret och när vi går förbi kassan ser jag fotografier på beväpnade israeliska soldater. Det är ett problem. Sedan folkmordets start har vi ansträngt oss för att undvika varor och tjänster från israeliska företag och företag som öppet stödjer Israel. Min dotter tycker också att det är för mycket. Hon vänder sig om och tittar på mig och jag viskar "vi går". Befälhavaren undrar vad som står på och jag säger att vi har ångrat oss. Jag säger inget om politiken eller dödandet av civila. Jag vet vilka slag jag har en chans en vinna - och vilka som bara förstärker ställningskriget.
Vi vandrar alltså iväg och börjar snart prata om något annat. Vi hittar en närliggande asiatisk restaurang på Google och bestämmer oss för att gå dit och äta lunch. Klockan är redan efter två. Plötsligt, efter ungefär en kvart, kommer befälhavaren springande. Han är arg och pekar med hela handen när han säger att vi ska lämna området. - De här gatorna tillhör judarna och de som inte tycker om judar har inget här att göra. Jag är för chockad för att säga något. Jag kan inte komma över att han har följt efter oss. Bilderna på soldaterna är förstås ett slags test. De som vänder om tillhör fiendelägret. Min dotter hittar orden som jag har tappat:
- Det är inte judarna. Det är sionismen. Folkmordet, försöker hon.
Befälhavaren låter sig inte bevekas. Han fortsätter att peka. Bort! Ut! Han vill aldrig se oss mer. Jag har svårt att greppa hatet samtidigt som jag är stolt över min dotter. Hon är bara 17 år. Det är inte lätt att säga sanningen i lägen med noll respekt för tolerans, demokrati och åsiktsfrihet.
Vi bor på ett trångt hotell med 80-tals känsla. Det är relativt billigt och vi hade inte alls förväntat oss att ha utsikt över Eiffeltornet. Vi står i fönstret och beundrar det i solnedgången och i soluppgången, och jag drar fram en stol och skriver i min dagbok på fönsterbrädan om hur vi mitt i Paris trampade rakt i den förfärliga konflikten i Gaza.
Jag skriver dagbok nästan varje dag. För hand och på papper. Jag får ingen ordning på tankarna annars. Ibland handlar det om människor som jag har mött eller som jag beundrar, ibland om vardagliga aktiviteter som konståkning och recept, och ibland om världens utveckling. Det är som livet självt; det är brokigt och stretar i många olika riktningar. Det händer att jag tänker att jag vore en bättre människa (eller i alla fall att jag hade kunnat haft en mer framgångsrik karriär) om jag fokuserat all min energi på ett enda ämne. Men det är inte så jag är funtad. Jag kan bli lika intresserad av ett broderi som en utrikespolitisk fråga. C´est la vie, ostrukturerat och imperfekt, som man kanske säger i Frankrike ibland.
Comments
Post a Comment