Dagboksanteckningar: Risk för rån föreligger

The Whippet i Linden. Jag har gömt laptopen under menyn. Never a dull moment.

Jag försöker skriva en bok. Det är inte första gången. När jag jobbade som journalist skrev jag reseskildringar och faktaböcker om Sydafrika med mera. När jag slutade som journalist och inte visste vad jag skulle göra med mig själv skrev jag fyra kapitelböcker för den så kallade slukaråldern, 9 till 12-åringar alltså: Napoleon & T-kex, Månsbergets hemlighet, Zulusystrar och Rapport från mitt trasiga hjärta. De två första är utgivna på Natur & Kultur och de två sista på Opal. 

Sedan fick jag för mig att testa något nytt och skriva en roman för vuxna. Jag menar, hur svårt kan det vara? Famous last words, eller ja, nästan. De senaste två åren har jag skrivit och skrivit om de första tio kapitlen oändliga gånger. Jag vill att allt ska vara optimalt, varje ord och varje beskrivning. Jag kan inte fortsätta framåt när någon pytte-detalj ligger och skaver i kapitel tre. Jag vet förstås att man inte ska göra så men jag kan inte få stopp på mig själv. Första utkastet ska gå fort. Huvudsaken är att man får ner handlingen på papper (eller på skärm). Man ska skita i formuleringar och kommateringar. Det är fritt fram att skriva dåligt. Sedan går man tillbaka, redigerar och fixar till så att allt blir fint och fantastiskt. Capisce? 

Jag skulle gå på bio ikväll och se filmen "The Roses" med Benedict Cumberbatch, men plötsligt kände jag för att bara vara hemma och göra ingenting. Ingenting blev emellertid en liten bild målad med vattenfärg och bläck i min analoga dagbok: en afrikansk man som säger att man inte ska vara rädd för att skriva dåligt eftersom idéerna annars kan dö. Han är i ärlighetens namn rätt dåligt målad. Han blev inte alls som jag hade tänkt mig. Det gör mig ingenting. Jag tycker snarast att det är roligt. Om jag fortfarande hade varit i min ungdom hade jag rivit ut bladet och kastat bort det i en blandning av besvikelse och självhat. Varför kan det inte vara så med orden också? Att det bara får bli som det blir? 

Annars då? Det börjar bli varmt i Johannesburg. 27 grader idag. Det har inte regnat på flera månader. Dammet ligger som en dimma över horisonten. Nästan alla är allergiska. Jag har stora problem med mina ögon. Den som inte har varit i Johannesburg i augusti kan inte till fullo förstå titeln på André Brinks bok "En torr vit årstid" från 1979. Det är förstås en politisk anspelning, men det är verkligen torrt och vitt rent luftkvalitet-mässigt också. Brink lånade förresten titeln från en dikt av Mongane Wally Serote. Jag har träffat honom, poeten Wally Serote. Den första gången var 1992, hemma hos ANC-ledaren Oliver Tambo här i Johannesburg. Det var fest, jag kan inte komma ihåg vad som firades, men alla var väldigt uppklädda, utom Serote och jag. Han hade en rödrutig flanellskjorta och jag en svart klänning med blommig volang från Indiska. Jag kommer ihåg honom som en enkel och sällsamt trevlig man. 

På tal om trevliga män så är min Paul i Kapstaden. Tindra har skollov och vi har storstädat de senaste dagarna. Ut med allt som vi inte använder. Eller i alla fall hamnar de överblivna sakerna i plastlådor som jag sparar till eventuella barnbarn. 

Idag tog jag paus i utgallringen och åt lunch på The Whippet i stadsdelen Linden (som vi bor granne med). Det är ett ovanligt område för att vara i Johannesburg. Det nämligen en levande gatumiljö till skillnad från de tråkiga varuhus som finns överallt annars. Jag slår oss ner på uteserveringen och tar fram laptopen. Kyparen varnar mig för att det kan komma tjuvar som rycker åt sig apparaterna och springer därifrån. 

- Vi vet inte vilken tid de kommer, säger han. 

Det låter smått sinnesjukt i mina öron, trots att jag är van med det "fula och farliga" Johannesburg. Det handlar alltså inte om de kommer utan när? Borde det inte finnas en säkerhetsvakt här? Jag stoppar inte undan laptopen. Jag skriver tills maten kommer. Då gömmer jag datorn under menyn. Inga tjuvar dyker upp den här gången. Never a dull moment, säger sydafrikanerna och skrattar. 

Jag äter en smashad sötpotatis med grillad kyckling, avokado, mosad fetaost och inlagd rödlök för 145 rand. The Whippet placerade sig tidigare i år på 87:e plats på en lista över världens hundra bästa kaféer. Det är det enda kaféet i Afrika på listan. Sedan utmärkelsen är det nästan alltid fullt trots att ägaren har byggt ut - och att viss, kanske överhängande, risk för rån föreligger.