Dagboksanteckningar: Jag kommer aldrig att förlåta det här

Det är 80 år sedan USA släppte en fyra ton tung atombomb över Hiroshima och min dotter Tindra har tandläkartid. Det är första gången som hon besöker folktandvården i Sverige. Sist jag gjorde det gick jag i skolan och jag har blandade upplevelser av hårdhänta tandläkare, lagningar utan bedövning och en snäll tandhygienist.

Jag har hört mycket klagomål om vården i allmänhet och är litet orolig. Tandläkaren heter Maria och är sommarvikarie. Hon är otroligt noggrann, dubbelkollar med en kollega med längre erfarenhet och frågar om vi har tid att stanna en stund så hon kan förevisa förebyggande åtgärder. Totalt tar besöket två timmar. Det är rent fantastiskt och vi betalar inte ett öre för det heller. Det är så att man kan gråta en skvätt. Det svenska välfärdssystemet, som nu monteras ner, och det sociala skyddsnätet med all sin omsorg (som också monteras ner) är värda att slåss för med näbbar och klor. 

I december i fjol ansökte vi om att flytta tillbaka till Sverige och Örnsköldsvik. Då var jag inte litet orolig. Jag kunde inte sova om nätterna. Jag har hört - och läst - så många hårresande historier om Tidö-regeringens migrationspolitik att jag förväntade mig en administrativ process från helvetet (eftersom Tindras pappa är sydafrikansk medborgare). Vi blev väl mottagna av myndigheterna i Ö-vik - och i Sollefteå dit vi åkte för att styrka vår identitet. På den svenska Nationaldagen i år fick Tindra ett diplom av Ö-viks kommun där hon välkomnades som ny invånare/medborgare. Jag vet inte om vi hittills bara har haft extrem tur med allt men jag blir ofta smått rörd över hur bra allt funkar. Ändå och trots allt. Det räcker med att jag besöker ett bibliotek för att tacksamheten sköljer över mig som en våg. Alla dessa fantastiska bibliotekarier, tandläkare och kommun- och statsanställda som stretar på i det tysta för att samhället och vardagen ska fungera för oss andra. 

Jag tar inget för givet, inte efter åren i Sydafrika där samhället aldrig egentligen har fungerat, eller i alla fall inte för majoriteten av invånarna. 

Det är å den ena sidan. Å den andra sidan har även mina barn stött på rasismen i Sverige. Först och främst är det kanske att de har en känsla av att vara osynliga. Om någon ser dem, om man spetsar till det, är det en äldre kvinna som fattar ett hårdare grepp om sin handväska. Få vill vara kompis, i alla fall inga "äktsvenska kids" eller vad man ska kalla dem. I den lilla vänskapskretsen finns en tjej som växte upp i Indien, en kille vars mamma kommer från Brasilien, en kille med rötter i Kongo och en tjej som adopterats från Korea. 

I fjol sommar kom en man in på vårt auktionsverk och kallade min son "apa". Något annat ärende verkade han inte ha. Innan pensioneringen jobbade han på skattemyndigheterna. 

I fjol insåg jag med en stigande känsla av skräck och panik att jag hade begått ett fruktansvärt misstag. Jag har ju ett förflutet som aktivist för rättvisa och jämlikhet, och när apartheid föll 1994 inbillade jag mig att jobbet i stort var gjort. Visst fanns det fortfarande problem men de mest fruktansvärda strukturerna hade kollapsat: Nazityskland, kolonialmakterna, Sovjetunionen och Östblocket, och som sagt apartheid. Jag inbillade mig att jobbet var gjort och att jag och i princip resten av världen nu kunde fokusera på att bygga en värld i fred - och skaffa jobb, hem och familj. Vad jag då inte insåg var att kampen mot ondskan måste vinnas av varje generation; att den är kontinuerlig och för alltid pågående. 

80 år efter Hiroshima. Det ligger hot om kärnvapen i luften och de globala rustningsavtal luckras upp. Högerextremismen och nynazismen är på stark frammarsch och har har nästlat sig ända in i hjärtat av våra demokratier. I ett par år förstod jag ingenting och tänkte att snart nyper väl någon mig i armen och säger att allt bara har varit en mardröm. Nu vet jag att det här är den nya verkligheten men jag känner mig mest ledsen och handlingsförlamad, och vill helst blunda för bilderna från folkmordet i Gaza. 

Jag vet inte vad jag ska göra. Härom kvällen testade jag min gamla skrivmaskin. Den funkar fortfarande. Orden kom utan att jag behövde tänka: Jag kommer aldrig att förlåta USA och Israel. Det finns fler som blir svåra att någonsin förlåta men just nu är det i Gaza som omänskligheten slår nytt rekord i Gaza.