Historien om när Svanabyns ishockeylag gjorde ett mål

Åsele IF:s hockeylag i början av 1960-talet. Pappa står i mitten av den översta raden (utan hjälm).

Korten på bordet: jag tycker inte om ishockey och jag bryr mig inte särskilt mycket om hur det går från Modo. Jag är med andra ord något av en utomjording i hockeystaden Örnsköldsvik, till lika min hemstad. När jag växte upp var sporten ständigt närvarande i vårt hem. Min pappa Sven var hockeydomare och min bror Anders Forsberg har varit SHL-tränare för Skellefteå och Modo. Jag svär på att jag är allergisk mot ljudet av hockeymatcher i TV och radio. 

Men nu ska jag faktiskt berätta en historia om just ishockey som tar sin början i byn Svanabyn i Dorotea kommun. Året var 1959 och bagaren Staffan Sandqvist var i färd med att bygga en ishockeyrink tillsammans med byns ungdomar. I boken om Svanabyns historia beskrivs händelsen med ord så högtidliga att de skulle kunna ha bli bevingade: "Därmed började deras framfört på isen". Ja, i alla fall om slutet på historien hade inkluderat en guldmedalj eller något åt det hållet. Hur som helst så sattes pucken nu i spel. 

Två år senare, 1961, rapporterade Västerbottens Kuriren i stora rubriker att Svanabyns Allan Andersson äntligen hade spräckt nollan. Bakgrunden var att Svanabyns ishockeylag hade spelat nio matcher med en målkvot av 0 - 202. Nu hade det mött Dorotea och förlorat med 26 - 1. Den nya målkvoten var nu 1 - 228. 

Året därpå, 1962, skapade laget på nytt rubriker då det hade lyckats sätta två puckar i nätet med målkvoten 2 - 292. I Svanabyboken står det att det var "svåra tider". Jag vill egentligen inte göra mig lustig över det här. Jag står helst på de svagas sida; med de som kämpar på i brant uppförsbacke. Det är inte svårt att föreställa sig att det var deppigt för både laget och bagare Sandqvist. Men historien slutar inte riktigt än. 

När jag läser om laget för pappa ur Svanabyboken visar det sig att han faktiskt var med och spelade mot Svanabyn. Han lirade i Åsele IF och de vann hemmamatchen mot Svanabyn med 45 - 0. I tredje perioden hade pappa inte gjort något mål, något som han beskriver som "väldigt pinsamt". Men innan matchen var över lyckades han i sista stund peta in tre mål. 

Pappa kommer även ihåg isbanan i Dorotea. Den var ojämn. I målgården fanns ett gupp som gjorde att pucken liksom flög över. Det är också förklaringen till Svanabyns enda mål, det som Västerbottens Kuriren rapporterade om 1961. Pucken fick fart över guppet och målvakten var inte beredd på hastighetsökningen.

I Svanabyn spelades det enligt pappa endast ett fåtal matcher eftersom isbanan hade räta hörn i 90-gradig vinkel som var försedda med hösäckar för att förhindra att spelarna skadade sig vid tacklingar. Ibland, i stundens hetta, sprack säckarna och det blev hö över hela isen. 

Jag lägger det här till handlingarna som ytterligare ett fint Forest Gump-ögonblick, det vill säga den speciella upplevelse som inträffar när man läser om en historisk händelse och hittar någon som har varit med på den tid då det, som det heter, begav sig.