Historien om när Svanabyns ishockeylag gjorde ett mål

Åsele IF:s hockeylag i början av 1960-talet. Pappa står i mitten av den översta raden (utan hjälm).

Jag tycker inte om ishockey och jag bryr mig inte ett dugg om hur det går från Modo. Jag är en utomjording i hockeystaden Örnsköldsvik. När jag växte upp var sporten ständigt närvarande i vårt hem. Min pappa Sven var hockeydomare och min bror Anders Forsberg har varit SHL-tränare för Skellefteå och Modo (numera är han talangscout för ett amerikanskt NHL-lag). Jag hatar - hatar! - ljudet av hockeymatcher i TV och radio. 

Men nu ska jag faktiskt berätta en historia om just ishockey. För att göra det måste vi återvända till byn Svanabyn i Dorotea kommun. Året var 1959 och bagaren Staffan Sandqvist byggde en ishockeyrink tillsammans med byns ungdomar. I boken om Svanabyns historia beskrivs händelsen med ord som skulle kunna vara bevingade: "Därmed började deras framfört på isen". 

Två år senare, 1961, rapporterade Västerbottens Kuriren i stora rubriker "Svanabyn (Allan Andersson) spräckte äntligen nollan". Bakgrunden var att Svanabyns ishockeylag hade spelat nio matcher med en målkvot av 0 - 202. Nu hade det mött Dorotea och förlorat med 26 - 1. Den nya målkvoten var nu 1 - 228. Året därpå, 1962, skapade laget på nytt rubriker då det hade lyckats sätta två puckar i nätet och 2 - 292. I Svanabyboken står det att det var "svåra tider". Själv står jag som alltid på de svagas sida; med de som kämpar på i brant uppförsbacke. Historien slutar inte här. 

När jag läser om laget för pappa visar det sig att han har spelat hockey mot Svanabyn. Han spelade i Åsele IF och de vann hemmamatchen med 45 - 0. I tredje perioden hade pappa inte gjort något mål, något som han säger var pinsamt. Men innan matchen var över lyckades han i sista stund göra tre. Han kommer även ihåg isbanan i Dorotea. Den var inte plan, eller jämn. I målgården fanns ett gupp som gjorde att pucken liksom flög över. Det är också förklaringen till det enda mål som Västerbottens Kuriren rapporterade om 1961. I Svanabyn spelades det enligt pappa endast ett fåtal matcher eftersom isbanan hade räta hörn i 90-gradig vinkel som var försedda med hösäckar för att förhindra att spelarna skadade sig vid tacklingar. Ibland, i stundens hetta, sprack säckarna och det blev hö över hela isen. 

Jag lägger det här till handlingarna som ytterligare ett fint Forest Gump-ögonblick, alltså när man läser om en historisk händelse och hittar någon som har varit med på den tid då det, som det heter, begav sig.