Saras sorgsna liv

Sara Baartman (ca 1775 - 1815)

Den 9 augusti 2002 begravdes Sara Baartman i Gamtoosdalen i Eastern Cape, Sydafrika. Då hade hon varit död i 187 år.

Jag hörde talas om henne i slutet av 1990-talet och sedan dess har jag läst det mesta jag kommit över om henne. Hon levde ett märkligt och tragiskt liv. Omkring år 1795 nämns hon för första gången i skrift då hon såldes till en slaktare i Kapstaden (och några år senare blev hon tjänarinna åt en tysk på Strand Street).

   Tragiskt? Ja. Fast det var ett öde som hon delade med många samtida, trots att det egentligen var förbjudet att förslava lokalbefolkningen. Med andra ord: inget märkvärdigt i det.

   Men till berättelsen om Sara hör att hon med europeiska mått mätt, eller vad man ska säga, hade en ovanligt generöst tilltagen bakdel, något som ledde till att en av hennes ”ägare”, en viss Hendrik Cesar, fick en affärsidé. År 1806 började han ställa ut henne (mot betalning, givetvis) i Kapstaden. Fyra år senare fördes hon till England av en skotsk fältskär, och där, i London, på Piccadilly Street, visades hon upp i s.k. freak shows under artistnamnet ”Hottentott Venus”.

   Sara var en publikattraktion, men med tiden minskade intresset och år 1814 togs hon till Paris där venus återuppstod en sista gång.

   Fenomenet Sara Baartman handlade också om vetenskapliga vanföreställningar. Enligt dåtidens uppfattning kunde khoikhoi, Saras folkgrupp, vara den felande länken mellan människa och apa. Och det var i det tecknet som hon slutade sitt liv.

   I mars 1815 undersöktes hon av den franske vetenskapsmannen Georges Cuvier. Han var en av dem som spekulerade i att ”hottentotten” var närmare besläktad med orangutangen än med ”negern” (som stod längst ner på hans evolutionsskala). Detta skulle han bevisa genom att blottlägga Saras ”förstorade könsdelar” och ”djuriska sexualitet”. Men Sara vägrade att sära på benen.

   I december samma år dog hon, möjligtvis av lunginflammation, och Cuvier fick nu chansen att verka utan motstånd. Huvudet skars av från kroppen och hjärnan lades i formalin. Skelettet kokades och monterades.  

   Sedan dröjde det alltså 187 år innan återstoden av Sara Baartman skickades hem till Sydafrika. Begravningen var en sällsam upplevelse. När kistan sänktes ner i jorden sjöng en kvinnokör ”You are returning to your fatherland under African skies”. Eftermiddagen övergick i skymning och Sara Baartman vilade nu, äntligen.

   Filmen ”Svart venus” handlar om Saras resa. Den har i stort fått ett fint mottagande av kritikerkåren, men filmrecensenten Katarina Hedrén har poängterat en viktig sak: avsaknaden av Saras perspektiv. Det kan du läsa mer om här: http://kulturbloggen.com/?p=40116