Ett sådant där vardagsmirakel

Jag är pälsdjursallergiker, pollenallergiker, dammallergiker och ytterst överkänslig mot kackerlackor. Så har det varit så länge jag kan minnas, och det har varit en av mina livssorger. Först ville jag innerligt ha ett husdjur, sedan ville min son lika innerligt ha en hund och till sist ville min dotter ännu mer innerligt ha en hund. Jag hade precis fyllt 40 då och var så att säga mitt i livet.
Jag ville inte fortsätta i samma spår, men samtidigt har jag största respekt för allergier. Jag sökte upp en läkare, en allergiexpert i Johannesburg, och hon förklarade att det oftast tar omkring ett halvår att vänja sig vid ett husdjur. Hon föreslog att jag skulle försöka hitta en allergivänlig ras och fördubbla dosen av min allergimedicin i sex månader. (Ett annat alternativ var vaccinering, men det var för dyrt och skulle ta för lång tid.)
Sagt och gjort. Vi skaffade maltesvalpen Nana följt av nymfparakiten Tweety, hamstern Bophelo och minimaltesen Emma.
Med andra ord: ett eget litet zoo, rätt mycket damm och en och annan kackerlacka. Ändå har jag kunnat gå tillbaka till enkel dosering och är varken mer eller mindre allergisk än jag var före vi skaffade djur. Det är ett sådant där vardagsmirakel man hör talas om ibland.

Tholi med nya familjemedlemmen Nana.