Obegripliga ting (1)
• 3D-filmens come-back.
Kommer du ihåg SVT:s nysatsning i början av 1980-talet? Hela familjen samlad framför TV:n iförda blå pappglasögon med ett rött och ett grönt glas? Stirrandes på en suddig, svartvit orm som skulle kräla ut ur rutan?
Det var ingen klockren fullträff och satsningen tycktes haverera lika snabbt som den hade uppstått. De sladdriga pappglasögonen hamnade i byrålådan. Vila i frid 3D.
Eller inte. Nu är den tillbaka. Tekniken är, så gott jag kan bedöma, fulländad och glasögonen är gjorda i stadig plast.
Men det hjälper inte. Jag gillar inte 3D. Jag har en obehaglig känsla av att det tekniska tillåts vräka ut sig på berättandets kostnad. Alla dessa hisnande vyer, vansinnesfärder och fria fall, som tycks vara obligatoriska, åtminstone i tecknade barnfilmer.
Dessutom tar min fyra-åring av sig glasögonen efter tjugo minuter och ser resten av filmen i en suddig dimma. Då är man förresten tillbaka i SVT och den där svart-vita ormen som aldrig tycktes komma närmare.
 |
| Gör-det-själv. |
Verner Herzog tycker att 3D är ett bra format för pornografi men inte romantisk komedi. Jag tror jag håller med honom, och dig med. Ofta känns det som om 3D används för att dölja frånvaron av skickligt berättande (Avatar) eller för att sälja samma film 2 gånger (Lejonkungen), och om analysen är riktigt kommer vi att se Titanic i 3D snart. Kom ihåg var du hörde det först!
ReplyDeleteDet kan Verner ha rätt i. Och du. Jag har nu insett att du är riktigt, ruskigt bra på film.
ReplyDelete