Det började med (döda) fåglar

Otur med fåglar.

På sistone har detta hänt:

Den 15 oktober, på väg till Pretoria, kör jag ihjäl två fåglar. Det är småfåglar. Ser ut som gråsparvar. De slänger sig tillsammans, möjligtvis i en sista omfamning, ut i körfältet. Jag har inte en chans att väja. Begår fåglar självmord? Var detta två olyckliga, älskande flygfän? Gråsparvarnas Romeo och Julia?

Den 24 oktober, idag, på Market Street kör jag över en duva. Den sitter mitt i vägen. Jag hinner inte stanna, men är nästan säker på att den hamnar mitt mellan hjulen, under bilen.

Inte. Den lilla duvan, själva symbolen för fred och kärlek, är så död som den kan bli.

En timme senare kommer vår hund Nana in från trädgården. I munnen har hon en äcklig dammtuss. När hon spottar ut den i min hand ser jag vad det är. En död fågelunge. En till!

Jag googlar ”omen döda fåglar”. För det är klart att det här är ett omen, men på vad? Det finns många sidor om detta på internet, men jag får ingen klarhet. Det finns oändliga uppfattningar och mytologier. Fast ingen tolkning är bra. Allt är mörkt.

Detta är förresten mitt första inlägg om fåglar. Det blev inte som jag hade föreställt mig. Fåglar för mig hör annars ihop med livsglädje. Att vakna i soluppgången och höra fågelsången eller att se en gul sparv bygga bo i ett träd.

Nu har jag hamnat i ett motsatt läge. Jag tänker på Alfred Hitchcocks film ”Fåglarna” från 1963. Härnäst blir jag med sannolikhet attackerad av en mås. 

Så kan det gå.