På en mack i Limpopo

Samtidigt: solringen över Mandelastatyn i Pretoria. Foto: Sunday Times.

Detta har hänt, på långfredagen för att vara exakt. Vi var på väg till en väns stuga vid Mokolofloden i Limpopo. Vi stannade på den sista bensinstationen innan grusvägarna och den afrikanska bushen tog vid: i Vaalwater.
Det är en av många orter på den sydafrikanska landsbygden där tiden tycks ha stannat 1984, just innan apartheidpresidenten PW Botha höll sitt rubicon-tal om att vissa förändringar var oundvikliga.
Men det är också vilda västern. Vita män har absolut makt och gör som de vill. På bensinstationen övervakar ägaren sina anställda. Han är klädd i cowboyhatt med krokdiltänder runt brättet. På väggen hänger ett tiotal jakttroféer.
Jag blir så fascinerad av det hela att jag inte kan släppa scenen med blicken trots att något märkligt pågår över våra huvuden: en platta av mörkt damm täcker solen och runt om, som en kant, en perfekt, cirkulär regnbåge.
Min man Paul går iväg för att fånga solringen på bild. Kvar på macken står jag, liksom förlorad i min sociala studie, vår dotter Tholi som har köpt glass och familjevännen, den xhosatalande gurun Fezile. Han har levt i fyra år i ett ashram i en indisk by. Han kliver upp halv fyra varje morgon för att meditera. Han är vegan, buddist och skulle inte skada en myra.
Alldeles oväntat, som en blixt från klar himmel faktiskt, stegar en man i trettio-års åldern fram och kastar en kopp kaffe på oss. Det mesta hamnar på Fezile. I en nanosekund tänker vi båda att det ändå måste ha varit en olycka, att mannen höll på att snubbla. Men så ser vi hans blick (och varför har högerextremister i den här delen av världen ljusa, isblå ögon?).
Fezile frågar vad han håller på med och han svarar argt att vi stod på "fel ställe". Det skulle kunna betyda "tillsammans": en vit kvinna, ett brunt barn och en svart man i glasögon. Rasisterna tycker för övrigt särskilt illa om just afrikaner i glasögon, underförstått svarta som läser och som alltså har gått i skola.
Ägaren, han med krokodilhatten, står precis intill och säger ingenting. Kanske kom ordern från honom, tänker jag. Tryck till de där typerna från Gauteng som kommer här och kommer. 
När Fezile undrar vart han anser att vi borde stå griper han tag i honom. För så är det ju här. Svarta får finna sig. Den som vågar svarar emot åker på spö. Och det är just det som gör mig så arg. Vi ska snart åka härifrån med vår bil, inkomst och utbildning. Men för landsbygdsproletariatet, för farmarbetarna, mackpersonalen, trädgårdsmästarna och hembiträdena är förtrycket livslångt.
Jag håller precis på att förlora fattningen när jag ser att mannen har ett småbarn i bilen. Hon står på framsätet och väntar.
I nästa stund kommer Paul tillbaka. Kaffeförövraren springer till bilen och kör iväg i moln av rök. Ett tiotal personer står kvar och stirrar. En vit man går förbi och viskar, utan att stanna, att "det där var helt onödigt".
I Vaalwater är det en akt av mod, våghalsigt rent utav. Skulle någon ha sett att han pratade med "de andra" skulle det med säkerhet ha fått konsekvenser. Han är sliten och ansiktet är solbränt och fårat. En farmare, föreställer jag mig. En låga av hopp fladdrar till. Den är liten, men den finns.