Har du någonsin fejkat en flip?

Idel glada miner. Inget fusk här (så vitt känt).

För att vara 45 är jag helt okej på konståkning. Jag tävlade när jag var ung och tog sedan en paus på 29 år. Men det sitter i ryggraden. Jag är inte lika stark, flexibel och snabb som för 30 år sedan, men som sagt ändå helt okej.
Här i Sydafrika är det rätt ont om medelålders kvinnor som hoppar och snurrar, och jag har blivit något av en kändis på ishallen.
I förra månaden lämnade jag in en ansökan om att bli licenserad biträdande coach för att i första hand kunna träna min 7-åriga dotter. Det blev inte ett blankt nej, men ordförande vägrade att klubba igenom den eftersom jag inte lämnat in några styrkande dokument på att jag de facto behärskar sporten.
- Men har du sett henne på isen? opponerade sig de andra styrelseledamöterna.
- Förvisso, brummade ordföranden, men kunskaperna måste bevisas på papper.
Ordning och reda på fredag. Och det är ju bra, men jag kan inte låta bli att tycka att det är litet komiskt - och så kommer jag att tänka på Strindbergs och Kafkas samhällsskildringar. Sydafrika har ju rätt nyligen återuppstått ur en förbudsstat som möjligtvis hade världens mest besynnerliga byråkrati. Tänkandet dröjer sig kvar på alla instanser i samhället, inklusive på mikronivån konståkningsklubb.
Om det hade varit tvärtom hade jag förstått; Ifall jag hade ombetts att styrka intygen med en tur på isen. Men att fejka själva skridskoåkningen? Att bluffa en flip och skapa en illusion av en himmelspiruett?
Fortsättning följer troligtvis.