64 kärleksbrev från Kenya

Året var 1984. Jag var 14 år och besatt av att skriva brev. Jag hade anmält mig till en klubb för internationella kontakter och hade redan en brevvän i Japan, Polen, Sydkorea och Kanada. Nu hade min adress på okända vägar hamnat i Nairobi.
En dag, jag vill minnas att det var i februari, låg det 64 brev från Kenya i vår brevlåda på Villagatan i Örnsköldsvik. Jag mobiliserade mina fyra bästa vänner och efter skolan skred vi till verket vid vårt matbord (pappa lagade snabbmakaroner och falukorv).
Alla måste få svar. De flesta brevskrivarna var unga män, några sökte nog bara en flickvän i en rikare del av världen, men det gjorde oss ingenting.
De kenyanska kontakterna ebbade så smånigom ut, men än idag skriver jag till min kanadensiska vän, nästan exakt 35 år efter det att jag fick mitt första brev från henne.
Annars är det ju i stort en av vår tids tragedier, detta att brevkonsten håller på att dö ut. I min privata postbox ligger räkningar, fortköringsböter och direktreklam. Inte en rad, inte ett ord är skrivet av en mänsklig hand.
Jag saknar min polska väns snirkliga, svårlästa handstil och origamikonstverken i miniatyr som sydkoreanskan skickade. Till och med de poetiska kärleksförklaringarna från Kenya. En pojke skrev om hur mitt brev hade fått honom att känna sig som fjärilar på en nyutslagen blomma. Ord aldrig tidigare hörda av en högstadieelev i Örnsköldsvik.