Jag hade helgonet de Sales på min sida

Ibland får man idé som låter fantastisk så länge den studsar fram och tillbaka i hjärnan. Men - men! - samma ögonblick som man sätter den på pränt förlorar den all sin briljans. Poff! Borta. Bara så där. 
Ibland är glappet mellan en lyckligt svävande tanke och en dito fångad på papper av storleksordningen avgrund. Och där sitter man och undrar hur man egentligen tänkte.
Men det kan förstås vara värre, det kan det alltid. Tänk hundratals timmar i bortkastad arbetstid när idéerna håller till ungefär halvvägs in i manuskriptet innan de dör en lika plötslig som tragisk död. Mitt-i-romanen-kris tror jag att det kallas på fackspråk. Jag känner inte till om fenomenet utretts i detalj av experter och forskare. Det skulle kunna förklaras med något så banalt som dålig planering, men det känns futtigt och alldeles för värdsligt. Jag lutar hellre åt något vidskepligt eller åtminstone spirituellt. Som att idéerna dras tillbaka av författarnas skyddshelgon Francis de Sales om tiden inte är rätt. 
Jag hade nog en väldelig tur - och helgonet de Sales - på min sida när de lösa idéerna om Napoleon blev till två böcker. (En tredje befinner sig fortfarande i den kritiska gråzonen mellan idé och skrift.)
Den allra första hjärnvågen om Napoleon fick jag en regnig kväll i Östersund i juli 2005 då jag och min son Nils åkte på Storsjösafari. Mina initiala anteckningar finns inte kvar (de var nerklottrade på servetter, kvitton och annat skräp), men härom veckan upptäckte jag att Nils skrivit och klistrat in bilder om utflykten i sin resedagbok. Så mycket bättre!
Jag gjorde kopior och tejpade fast de i hans exemplar av "Napoleon & T-kex" - och signerade "mamma". Lagom till hans 20-års dag.  

Nils ombord på S/S Tomée. Storsjöodjuret o´hoy!

Fina sidan ur resedagboken.