Hurra, hurra för Praesa!

Praesa, Project for the Study of Alternative Education in South Africa, har fått Alma-priset och jag tycker att det här är så bra och så välförtjänt att jag lägger ut min längsta text någonsin på bloggen. 
För det gör ont att bo i ett land där man inte har råd med böcker och där det händer att barn börjar skolan utan att ha hållit en bok i sin hand. 
Praesa kämpar i motvind och har stött på så gott som varje hinder man kan tänka sig: Det finns inga barnboksförfattare som skriver på afrikanska språk (då utbildar vi dem), det finns inga förlag som vill ge ut sådana böcker (då ger vi ut dem själva), det finns ingen som kan läsa böckerna för barnen (de ordnar vi sagostunder) och så vidare i vad som tycks vara en evinnerlighet.   Det här är en intervju som jag gjorde med Praesas direktör Carole Bloch år 2010. Jag skrev den för tidskriften Opsis.

Nali´bali är en del av verksamheten.

Så kan en sagostund se ut. Foto: Praesa.

Praesa är Sydafrikas enda akademiska institut med uppgift att bland annat främja läsande och stödja utgivningen av barnlitteratur på inhemska språk. Jag anar att det verkar i stiltje, inte i motvind, men i ett slags vakuum, som kräver både hårt arbete, eldsjälar och en hel del fiffighet.

När Carole Bloch, specialist på läs- och skrivkunnighet och koordinatör på Praesa, svarar på min förfrågan om en intervju lever hon genast upp till det jag redan anat om institutet: hon är effektiv (svar kommer inom en timme) och passionerad (”ja tack, jag missar ogärna en chans att prata om barns läsande”).

På efterkälke

Fast det är inte helt lätt att intervjua Carole Bloch. Först talar hon i tre timmar, tills luften gått ur oss båda, och sedan ber hon om ursäkt för sina utvikningar. Jag har inte hunnit ställa mer än en av de frågor jag förberett.

   Kontoret i universitetets källarvåning är fyllt av fantastiska saker: Afrikanska tyger och leksaker, planscher med främmande alfabet och så böcker förstås. Några är skrivna av Carole och hennes kollegor och utgivna av Praesa, ibland i samarbete med oberoende förlag.

   − Den här är jag mest stolt över, säger hon och visar en pekbok med en titel ”Ubhabha oxakekileyo” (ung. Bebisen som hade så mycket att göra).

   Det är den första i sitt slag i Sydafrika och det krävdes mer än ett år av påtryckningar för att övertala förlaget att kosta på tryck i kraftig kartonnage. Krasst sett har barnböcker på afrikanska språk (i det här fallet isixhosa) ingen marknad.

   Men låt oss återvända till början, till år 1992 då Neville Alexander, fd politisk fånge på Robben Island, och Carole grundade Praesa. Hon hade nyligen återvänt från landsflykt i England där hon hade studerat förskolepedagogik och den process som leder till att barn blir läs- och skrivkunniga. Hemma i Sydafrika var det svårt att ignorera det uppenbara: att det med undantag för den vita minoritetens barn inte existerade någon formell dagis- och förskoleverksamhet och att ingen var särskilt intresserad av forskningen kring läskunnighet. Något sem ledde till att de flesta barn var på efterkälke redan innan de börjat skolan. Men då gjorde det detsamma. Under apartheid sträckte sig de pedagogiska ambitionerna för svarta elever inte längre än att producera tjänstefolk.

   Modellen är avskaffad, men dess arv lever på sätt och vis kvar. Att lära sig att läsa och skriva är, enligt Carole, fortfarande en glädjelös process där eleverna lär sig att tyda bokstavskombinationer utan att förstå vad det är de läser. Problemet förvärras av att större delen av undervisningen sker på engelska och afrikaans, språk som barnen inte förstår.

   − Men det förresten inte bara barnen. Många lärare har också begränsade kunskaper i de två språken.

   Annorlunda uttryckt har man här i värsta fall lärare som undervisar på ett språk de inte behärskar och elever som lär på ett språk de inte pratar i hemmet. Lägg därtill att ett stort antal lärare inte är kvalificerade, att det kan vara upp till 80 barn i ett klassrum och att det ofta råder brist på undervisningsmaterial. Resultatet kan bara bli ett.

   Det är förresten inte enbart Carole och Praesas slutsats. Den delas av akademiker och även regeringsföreträdare uttalar sig ofta i termer om kris och katastrof när det handlar om utbildning. Förra året klarade 60,7 procent av högstadieeleverna ”matric”, examensproven. Men South African Institute of Race Relation (SAIRR) menar att den egentliga siffran inte är högre än 36,2 procent då bara 64 procent av eleverna skrev proven. Resten hoppade av i årskursen innan.

Engelska ses som en garanti

Kris och katastrof alltså. Men på pappret ser systemet ändå rätt bra ut. År 1997 antog regeringen en ny språkpolicy för grundskolan, som byggde på Praesas riktlinjer: elever ska undervisas på modersmål på låg- och mellanstadiet samtidigt som engelskan introduceras stegvis som ett andra språk. Fast verkställandet har, som Carole uttrycker det, gått smärtsamt långsamt.

   Vems är felet? Carole slår ut med händerna: Bristande resurser, bristande kompetens och bristande politisk vilja. Ungefär vad man kunde ha väntat sig. Men ytterligare en faktor ryms i ekvationen: engelskans dominans. Språkets status ligger ljusår över till exempel sepedi och tshivenda, och föräldrar ser undervisning på engelska som en garanti för en god utbildning – och i förlängningen ett bättre liv.

   Praesas forskning visar också att barnen efter några år i skolan inte gärna talar modersmål, något som fjärmar dem från den egna kulturen, och än värre: den egna familjen. I ett pilotprojekt under Praesas ledning i en kåkstad utanför Kapstaden skedde all undervisning från ettan till sjuan på isixhosa samtidigt som engelska lärdes ut som ett andra språk.

   − Eleverna klarade sig lika bra på högstadiet som de som undervisats på engelska från första klass, säger Carole.

   Dessutom hade de blivit läs- och skrivkunniga på sitt hemspråk. Men engelskan är en seglivad ”motståndare”.  Carole placerar in problemet i ett kolonialt sammanhang där man alltid tycks sträva efter det som kommer från Europa.

   − Det är inte klokt vad vi gör mot barnen. Vi diskvalificerar dem.

   Sedan tar hon ny sats.

   − Nej, vi stympar dem.

Afrikaniserade klassiker

Ingenting har varit gratis och inget kan tas för givet. Det är lätt att få uppfattningen att Praesa ställs inför ett nytt hinder så fort de tagit sig över ett. Som ett resultat är verksamheten stor, spretig och vital, och jag vet inte hur jag ska göra den rättvisa på ett begränsat utrymme. Men här är ett exempel som kan illustrera åtminstone en del av det arbete som Praesa gör:

   Det initiala problemet är att det som sagt inte finns någon läskultur att tala om och att böcker vanlightvis inte förekommer i fattiga hem. När barnen börjar första klass har de kanske aldrig hållit vare sig en bok eller en penna i sin hand. Och dessutom, vad är poängen med att lära sig läsa om det inte finns något som man vill läsa?

    Okej. Praesa löser problemet genom att lobba för utgivning av barnböcker på afrikanska språk, men förlagen är inte intresserade. Praesa bestämmer sig då för att själv ge ut böckerna. Då uppstår en ny fråga: Vem ska skriva? Det finns nämligen få, eller inga barnboksförfattare som skriver på de afrikanska språken.

   Lösningen? Praesa håller skrivkurser. Men hur ska böckerna nå barnen? Det är ont om bibliotek och det är inte alltid som föräldrar ser poängen och risken finns att böckerna hamnar på hyllan. Praesa ordnar föräldramöten och sammanställer handledning på dvd (där man ger konkreta tips om hur de kan lotsa sina barn till läs- och skrivkunnighet) och arrangerar bokklubbar för barn varje lördag.

   Totalt har man producerat ett fyrtiotal böcker. Inte alla är nyproduktioner, utan vad Carole kallar afrikaniserade klassiker. Till exempel har Pinocchio – kaPinokiyo – förvandlats till en mörkhyad pojke med lockigt hår. Scenen är den afrikanska byn. Och med ekonomiskt stöd från ett engelskt förlag har man kunnat ge ut den Lilla prinsen på isixhosa.    

   − Ambitionen i varje produktion har varit att hålla så hög kvalité som möjligt, berättar Carole.

   Som symbolfråga är det viktigt.

   − Det handlar inte bara om att skapa läsare utan också om att stärka de inhemska språken.

   Och på vilket bättre sätt kan det göras än att ge barnen böcker på hemspråken som är lika fina som de på engelska?

   Innan jag lämnar Kapstaden besöker jag fyra bokhandlar, bland annat den välsorterade Clarke´s Bookshop på Long Street. Men bara en, Wordsworth Books i V&A Waterfront, har en barnbok på ett afrikanskt språk. Det är sagan om den lilla prinsen, Inkosana eyOnwabileyo.

  Biträdet berättar att han under det senaste halvåret sålt två exemplar: Bägge till utländska turister som letade efter en ovanlig souvenir. Något som, igen, visar på den svåra miljö som Praesa verkar i.

Annika Langa