Den leende isprinsessan

Den 1 mars 2015 deltog min dotter Tholi (7) i sin första konståkningstävling, närmare bestämt i provinsmästerskapen i Gauteng. Hon slutade som tvåa i gruppen "flickor under 9".
Ett gigantiskt problem med idrott är ju att det nästan alltid, till syvende och sist, handlar om att vinna eller försvinna. Inte om att delta, skapa förbrödring eller att ha kul. Glöm alla floskler.
Sydafrika är verkligen inget undantag. När det gäller prestationer av allehanda slag är man här totalt amerikaniserade. Betyg till småbarn, toppa juniorlagen, medaljer och ära till de som hamnar på prispallen - och inget till resten.
Nu frågar vänner och bekanta om jag är stolt över Tholis insats. En eller två har undrat om jag är besviken över att hon inte vann.
Nej, av principskäl brukar jag försöka undvika att gå runt och pösa av stolthet. Och nej, det spelar ingen roll om hon slutade som etta, tvåa eller tjugotvåa. Men jag är glad, lycklig faktiskt, över att hon var den enda åkaren som såg ut som att hon hade roligt på isen.
Om jag någonsin hamnar i beslutsfattande position, säg i det sydafrikanska konståkningsförbundets styrelse, förbinder jag mig här och nu att införa medaljer till alla barn som tävlar. Inte i tråkiga metallfärger. Jag tänker grönt, lila, rosa, blått. Även om pengarna kommer från min egen ficka. 

Här kommer Tholi in på isen.

Kör igång.

Och avslutar. Alltihop med ett leende.