Jag är zulu, jag lovar

Jag och min man (till höger i bild). Till vänster: farbror Nhlakanipho Langa.

Alldeles nyss på bensinstationen. Jag har tankat och sträcker fram bensinkortet till det "svarta" biträdet.
- Eh, det står "Langa", säger han när han synar kortet.
- Ja.
- Eh, kortet tillhör en zulu?
- Ja.
- Eh.
- Är det något problem?
- Eh.
- Det är mitt kort. Jag är zulu.
Nu säger biträdet ingenting. Jag bestämmer mig för att hjälpa honom på traven och visar mitt ID: Annika Eva Margareta Langa. Och så förklarar jag att jag har gift in mig i familjen Langa.
Biträdet verkar lättad och säger att han för en stund övervägde att rapportera kortet som stulet. Vi skrattar bägge två. Det hela är ju så dumt.
Men egentligen är det, att jag fått namnet Langa genom giftermål, rätt uppenbart. Eller rättare sagt självklart på andra håll än i Sydafrika. Här sitter rasåtskillnaden som en fet, elakartad tumör i ryggmärgen. Både på "svarta" och "vita" och alla 50 nyanser av brunt (eller så) däremellan.