Den sista hemmansägarens död

Bild: Elsa Beskow

Min morfar började jobba i skogen när han var sju. Han hette Folke Tander och var född den 31/7 1919. Den 2 februari 2015 gick han bort.
Han var hemmansägare vid Mårdsjön ett par mil utanför Dorotea i Västerbottens inland. Han gick några år i folkskolan i byn, sedan blev han skogsarbetare på heltid. Han var stark, egensinnig, tjurig, förbannad och väldigt snäll.
Han plockade hjortron om sommaren och körde bil - utan körkort - fram till sin död. Han åt en halv prinsesstårta varje dag och brukade säga att han aldrig läst en bok. Men sedan hans hustru, min mormor Bojan, dog i cancer för några år sedan började han läsa Hemmets Journal om kvällarna.
Inte heller hade han legat på sjukhus i sitt nästan 96 år långa liv, inte fram till dagen innan sin död då han föll och bröt lårbenshalsen. Hans livsmotto var att hugga i. I synnerhet om man hade ont någonstans. Då skulle man jobba hårdare tills värken försvann.
Möjligtvis var han Sverige sista die hard Centerpartist. Han tyckte hjärtligt illa om byråkrati, kyrkan, socialdemokrater och kapitalister. Egentligen hela överheten och alla som lade sig i eller som skodde sig på andra. Jag har själv blivit kallad "rödgardist" ett antal gånger i våra minst sagt yviga politiska diskussioner.
Hans livsverk i den västerbottniska urskogen är av det obeskrivliga slaget. Förutom skogen odlade han potatis, hade ladugård, jagade, skötte sågen och järnvägen och mer. Under andra världskriget högg han ved till "stockholmarna som höll på att frysa ihjäl" och tog hand om en eller annan tysk soldat som slängt sig av tåget på väg från Norge till Finland.
Även hans historier och språk var av det obeskrivliga slaget. Jag har en känsla av att vi, efterlevande släkt och vänner, kommer att berätta om honom i en lång tid framöver. 
Den sista gången jag träffade honom var i juli ifjol. Vi fikade på Görans konditori i Dorotea och besökte kyrkogården. Han kände alla som ligger begravda där och sa att "nu är det bara jag kvar".

Nu är han också borta. Vi har förlorat vår morfar, men också en hel epok av svenska hemmansägare som slet i skogen med yxa och häst. Jag är rädd för vad som ska hända, för hur vi ska förvalta detta enorma kulturarv. Jag är också rädd för en framtid där de stora skogsbolagen och vinstintressen är de enda drivkrafterna.
Innan vi skiljdes åt stod vi på hans syster Maj-Britts balkong och såg ut över hans älskade Dorotea.
- Här, sa han och svepte med armen över bygden, är det fullt med svartingar nu för tiden.
- Det är bra folk, flyktingarna. Fina människor.
Så var han, min morfar. Totalt politiskt inkorrekt, men med ett hjärta av guld.
Begravningen äger rum i morgon i Ljusets kapell i Dorotea klockan 14.00.

Morfar Folke i sitt hem i Mårdsjön, Dorotea.

Hemmanet sett från det gamla potatislandet.