Vit Barbie och en viss stormaktspolitik

Min dotter Tholis bästa kompis Lulu är "svart" sydafrikan och åtta år gammal. Hon får inte leka med "vita" dockor. Debatten är inte ny, men för den skull inte mindre smärtsam. Under apartheid fanns bara vita dockor. Ja, förutom Golly, den becksvarta trasdocka som enligt traditionen fick skulden för alla hyss i barnkammaren.
Numera finns det åtminstone ett litet utbud av mörkhyade dockor i de sydafrikanska leksaksaffärerna, bland annat Bratz och Doc McStuffins, men Barbiehyllorna är ungefär lika bleka och blonda som de var 1984.
Jag skrev i tidningen Sowetan om problemet år 2001 då jag jobbade som frilans och sonen Nils skulle fylla sex år. Allt han önskade sig var en svart action man i röd Michael Schumacher-overall. Någon sådan existerade förstås inte, men jag trodde att jag skulle kunna köpa dockan och kläderna separat. Bara det att det på den tiden inte fanns någon svart action man i hela Sydafrika. När jag frågade i en leksaksaffär i Pretoria stirrade butiksägaren på mig som om jag hade bett att få köpa knark. Det slutade med att vi beställde en från Sverige.
Hur som helst: Lulus mamma är rädd för att hennes dotter ska växa upp i tron att det bara är de vita dockorna/flickorna som duger.
Jag och Tholi pratade om "förbudet" häromdagen. Jag tänkte att det skulle bli intressant att höra hur mycket hon, en sju-åring, hade snappat upp . Så jag frågade helt enkelt varför Lulu "bara" får ha bruna dockor.
- Därför att de flesta vita dockor är gjorda i Amerika, svarade Tholi utan betänketid, och fortsatte:
- Och de flesta svarta sydafrikaner gillar inte Amerika.
- Varför inte det? undrade jag.
- För att Amerika stödde apartheid.
Jag nickade. Någonstans i detta högst oväntade, högst politiska svar tyckte jag mig kunna se en del av sanningen; den som inbegriper övervintrade koloniala värderingar, ärren efter apartheid och en viss gammal stormaktspolitik.