Det borde du aldrig ha gjort

Hjärtsnörp (i den otäcka fasen).

När manus till boken om Napoleon äntligen var färdigt valde jag ut tre förlag som jag skickade manus till: två stora och ett något mindre. De stora för deras resurser skull, det mindre för att det hade en så fin formulering på sin hemsida om att motverka totalitära idéer och statsskick samt främja ekonomisk och politisk frihet.

Den första jätten skickade en snabb och iskall refusering. Jaså, du har skrivit en bok. Det borde du aldrig ha gjort.  

Så stod det inte ordagrant. (Formuleringen tillhör min vän Örn Lindstand.) Men det andades samma föraktfulla känsla. Dessutom skällde lektören på mig för att jag inte uppgivit titel.

Den andra jätten var mildare i sitt avslag. Här hade lektören hade läst med intresse, men det var ändå en solklar refusering.

Det existerar ett slags nyckel till förlagskoderna. Ju kortare refusering, ju mer avskyr de manuset. Det var kört. Klockan klämtade. 191 504 teckennedslag  åt fanders. Tusen timmar åt byrålådan.  

Jag har läst många skrivhandböcker genom årens lopp. Alla tar upp denna otroligt otäcka fas. Ord som ”tålamod” används och därtill uppmuntrande tillrop av typen ”till och med Astrid Lindgren och JK Rowling blev refuserade”.

Oftast följs dock detta av ett par sidor om hur svårt det är att bli publicerad, hur många manus förlagen mottar dagligen och att det är helt i sin ordning att skriva för sitt eget nöjes skull .

Ingen nämner ångest eller panikkänslor. Varför?

Jag har två teorier:

1.   Författare som skriver handböcker har kommit så långt att de glömt bort hur det var i början, när de var oetablerade nobodies.

2.  Men de (och deras förlag) vill fortfarande sälja och ifall de skildrar hur det egentligen är (panik, ångest, depression, existentiella grubblerier) dödar de liksom hela genren. Ingen vill/törs skriva = handböckerna blir hyllvärmare i evigheten.  

Jag åt lunch på Nandos när jag äntligen, äntligen fick ett mejl från det tredje förlaget (Natur & Kultur). Det var en torsdag. Mejlet var kort. Lektören hade ännu inte hunnit läsa manus i sin helhet, men skrev att hon tyckte om det hon hittills läst. Det föll en sten, en riktig granitbumling, från mitt hjärta.

På tal om Nandos, den sydafrikanska kycklingkedjan med rötter i Mocambique, är detta, deras julkampanj något av det mest geniala jag sett: http://www.youtube.com/watch?v=u1EX--vdxh4

För några dagar sedan drogs den tillbaka. Nandos finns ju även i Zimbabwe och där hade de anställda och kunderna utsatts för olika former av hot. Enligt zimbabwisk lag är det en kriminell handling att förolämpa president Robert Mugabe.

Det gör i och för sig bara att reklamsnutten blir ännu mer brinnande aktuell.