Vykort till Gustav Larsson

Jag har funderat ett tag på att starta en blogg, och nu har det äntligen blivit av.

Mitt allra första inlägg handlar om Gustav Larsson, hemmansägare i Algovik utanför Åsele, som gick ur tiden år 2000.

Han levde ensam i en gammal stuga vid skogens rand, i ett rum och kök. Han flottade timmer, jagade älg och drack en del, i synnerhet i slutet av sitt liv. Så vitt jag vet hade han aldrig någon kvinna.

I juli 2011 skickade jag ett vykort till honom. Jag valde ett med en dramatisk bild av klipporna i Nordkap. Och så skrev jag:

Käraste,

Jag ångrar allt det jag sade.

Får jag komma hem igen?

Din alltid,

M.

Jag försökte få till darr på handstilen, som om det var en gammal människa som skrev, men det lyckades inte (skulle ha behövt en reservoarpenna). Sedan postade jag det på lådan utanför Konsum i Åsele.

Kommer fram gör det förstås inte, men kanske lyfte någon på posten ett ögonbryn. I alla fall hoppas jag det. Det har att göra med en djupt rotad önskan att bryta stereotyper. På många sätt uppfyllde ju Gustav Larsson alla kriterier för den s.k gängse bilden av en hemmansägare i inlandet.  Ändå är jag säker på att han var något mer. Vad är jag dock ännu inte säker på. 

Tills vidare, alltså, möjligtvis ett ögonbryn som höjs i förvåning på posten i Åsele. En mikroskopiskt liten, postum upprättelse.