Mitt liv som medelålders konståkare, del 1

Igår kväll tränade min vän Julian och jag paråkning. Vi har blivit inbjudna till att delta i en amerikansk online-festival för vuxna konståkare. Vi var med ifjol också. Jag vann damklassen för soloåkare över 50 och vi kom sist av fyra par i paråkningen. På ren svenska har vi skitmycket kvar att göra. Vi har ändrat nästan allt i programmet och jag vet inte om min kondition håller ända till slutet. Jag skulle behöva tappa typ hälften av min kroppsvikt också. Det mest skrämmande är detta: 

1) Att uppträda i en åtsmitande konståkningsklänning i lycra-tyg. Man kan inte dölja någonting. Noll, zero, nada. Sedan jag hamnade i klimakteriet har jag alltid en svullen mage (plus dito handleder och anklar) och ibland undrar jag verkligen vad fan jag håller på med. 

2) Ett kasthopp som heter "throw salchow" på engelska. Det är egentligen inte ett svårt hopp, i alla fall inte om man utför det på egen hand, som soloåkare, men nu är jag skräckslagen för att våra skenor ska haka ihop sig i det tajta upphoppet och att jag ska falla till min död. 

Jag sa till Julian att vi behöver ett "safe word" som jag kan använda i ingången till hoppet om jag känner att det håller på att gå över styr och/eller drabbas av dödsångest. Han svarade, möjligtvis aningen för snabbt, "Mesopotamien". Ja, bara så att du vet om du någonsin hör någon vråla det historiska namnet på Irak i en ishall i Sydafrika.