Det här kan jag inte få ur huvudet

Min son Nils som pratar flytande norrländska och som är utbildad statsvetare och jurist. Räcker det för att vara en "riktig" svensk?

Om man tänker sig att jag vore en lök och att man skalade av lager för lager av roller och identiteter skulle man längst in hitta en anti-rasist som trots hennes Svenssonliv är beredd att dö för sin övertygelse om att alla människor är lika mycket värda. 

Det är också därför som jag inte kan få kulturkanon ur huvudet, den som presenterades i förra veckan och som jag hade bestämt mig för att inte bry mig om. Eller rättare sagt var det ett uttalande från SD-toppen Jessica Stegrud på plattformen X, som fick tankarna att börja mala. Uttalandet, som numera är välkänt, lät så här: "Talande ändå att det är en svenskfödd kurd och en perser som debatterar en svensk kulturkanon i Aktuellt". 

De "perser" och kurder hon syftade på var kulturminister Parisa Liljestrand (M) och socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson Lawen Redar. En är född i Sverige, den andra kom hit när hon var tre år. De pratar flytande svenska och har gjort allt som är mänskligt möjligt för att bli en konstruktiv del av Sverige. Med stor framgång skulle jag vilja säga. Ändå räcker det inte för Sverigedemokraterna. Har man inte två svenska (eller möjligtvis en svensk och en nordisk förälder) kan man aldrig bli svensk. 

Tidigare i veckan hade SD:s partiledare Jimmie Åkesson ifrågasatt den liberala partiledaren Simona Mohamssons förmåga att älska Sverige lika mycket som han. I lördags skrev biståndsminister Benjamin Dousa (M) en debattartikel i Dagens Nyheter. Han beskrev det som har hänt som att proppen har dragits ur; som att bli utknuffad från något som han har ansträngt sig så hårt att få tillhöra. 

Luften har gått ur. Ingen med utländskt påbrå är uppenbarligen tillräckligt bra för Sverigedemokraterna (oavsett hur bra de är). Jag kommer ihåg en debatt för många år sedan då Jimmie Åkesson pressades i en TV-studio med frågan om huruvida den svenska fotbollsstjärnan Zlatan Ibrahimovic var svensk eller inte. Åkesson svarade till slut "förmodligen inte". Partiet har också gjort klart att samer, judar och adoptivbarn inte heller är riktiga svenskar. Det kommer alltså inte som någon nyhet att rasisterna är rasister. 

Jag vet inte varför jag reagerar så starkt. - och blöder för de utsatta ministrarna. Egentligen är jag ju full av förakt för de borgerliga partier som har valt att regeringssamarbeta med Sverigedemokraterna. Men när jag läser Doulas artikel får jag så ont i hjärtat att jag skriver en kommentar på DN:s konto på Instagram: "Resten av Sverige, förhoppningsvis ungefär 80 procent av oss, tycker att ni är lika svenska, lika bra, lika värdefulla, lika fina och lika välkomna överallt som "etniska svenskar"." 

Så fort jag har svarat vet jag att det inte är sant. Förhoppningsvis kommer 80 procent av Sveriges befolkning inte att rösta på Sverigedemokraterna, men det är fortfarande en lång väg tills dess att majoriteten inte gör skillnad på folk och folk. Kommentaren får 75 "likes". Jag vet inte om det är mycket eller litet i ett DN-sammanhang, men alla hatar det i alla fall inte. 

Det jag inte kan få ur huvudet är detta: Det var Sverigedemokraterna som ville ha en kulturkanon. Det var de som drev det här. Tanken var att ge invandrare och flyktingar en nyckel till det svenska samhället - och att en kulturkanon skulle skapa sammanhållning, inte splittring. Jag förstår faktiskt ingenting. Varför väljer de då att genast angripa de som redan har hittat nycklarna och lyckats integrera sig? Vad ska partiet med en kanon till när de anser att inflyttade/invandrade ändå aldrig kan bli svenska? 

Smärtan i hjärtat är delvis självupplevd. Det har varit rent ut sagt fruktansvärt varje gång mina två egna barn, Nils och Tindra, har blivit särbehandlade på grund av sin hudfärg. Jag har länge tänkt att fråga Sverigedemokraterna om det: Vad som enligt deras uppfattning krävs för att mina fina barn ska bli "riktiga" svenskar? Jag vet inte varför, jag gissar att jag bara vill höra vilka ord som kommer ur deras munnar - och lägga märke till hur de ser ut när de säger det. 

Sverigedemokraterna brukar ha ett stånd på Åsele marknad. Varje sommar tänker jag att nu går jag dit och frågar. Varje sommar orkar jag inte se deras förnöjda och förljugna ansikten. Varje sommar tittar jag bort och går förbi.