Avdelningen för klen tröst

Vi firar allehanda framgångar med en familjemiddag. På bild Tindra, restaurangägaren och Tindras pojkvän Wamzi. 

Jag är så tacksam för min stora afrikanska familj - och min lilla svenska dito. Den afrikanska kan vara oerhört besvärlig, gå mig på nerverna och få mig att vilja rymma till skogs. Andra gånger, många gånger, är den bara styrka och glädje. En sak som jag uppskattar med Sydafrika är att folk i allmänhet inte är lika fördömande som i Sverige. Cancelkultur förekommer egentligen inte och det finns en grundläggande förståelse för att alla fuckar upp ibland och att människor förtjänar en andra chans. 

En gång följde jag med min vän Winnie Martins till en by i KwaZulu/Natal. Hon jobbade med familjevåld och vi skulle besöka en kvinna som blev misshandlad av sin man. Jag kom trampande i mina svenska skor och tänkte att det finns väl bara en sak att göra: Anmäl svinet till polisen och flytta kvinnan och barnen i säkerhet. Det visade sig att det inte alls var ett realistiskt alternativ. Kvinnan och barnen hade ingen inkomst och var helt beroende av mannen för sin överlevnad. De hade ingenstans att ta vägen. Situationen var akut. Det kändes som att jag skulle kvävas. Winnie frågade mannen hur många gånger han slog sin hustru och han svarade en eller två gånger i månaden. 

- Då går det alltså bra minst 28 dagar i månaden, konstaterade Winnie. Jag blev både chockad och imponerad av hennes halvfulla-glas-attityd. 

- Kan vi jobba på strategier för de dagar då det blir fel? frågade Winnie och så började arbetet. 

Jag har tänkt ganska mycket på det under de senaste dagarna. Jag har inte läst Julia Dufvenius och Christopher Wolters bok "Välkomna till vårt äktenskap" men jag har följt debatten om den i TV. radio och tidningar med tappad haka. Fördömandet har nått en ny nivå. Det sägs till exempel att sex inte är en diagnos utan en ursäkt, och att de två makarna bara är två pengakåta skådespelare som iscensätter teater i TV-studion. Det är också två makar som talar extremt öppet om ett förkrossande problem som det annars aldrig riktigt talas om, i alla fall inte på det här sättet. 

Jag tror, för vad det är värt, att Dufvenius och Wolters historia kommer att kunna hjälpa människor i samma sits, människor som har råkat ut för ett av det svåraste som finns - och där det värsta i oss släpps lös: avundsjuka, skam, hat, vrede, rädsla och kanske till och med ett behov av hämnd. Hur fan hanterar en homo sapiens sånt? Borde inte alla rediga råd prisas? Spelar det verkligen någon roll hur stort bokhonoraret kommer att bli? Seriöst, Sverige? 

Tillbaka till min stora underbara problematiska afrikanska familj. Ikväll gick vi ut för att fira två döttrar, vår Tindra och bonusdottern Musa. Musa fyllde år i veckan och Tindra har fått körkort, klarat matteproven och vunnit guldmedalj i en konståkningstävling. 

Vi åt middag på Red Chamber i Hyde Park. Den trevliga kinesiska värdinnan lärde oss att säga "lycklig" och "jag älskar dig" på kinesiska men att vi firade en födelsedag och en "allehanda framgångar i livet" gick så att säga förlorat i översättningen. Ägarinnan och personalen sjöng födelsedagssången två gånger, först på engelska och sedan på kinesiska. Stor succé´. Jag åt dim som (har gao) och räkor i sataysås. Till efterrätt jasmin-te och en lustig liten kaka som var gjord på röda bönor och sesamfrön. 

På vägen hem körde vi en omväg genom Hyde Park, ett av de verkligt förnäma områdena i Johannesburg. Vi tittade på Julius Malemas hus och suckade kollektivt. Han är partiledare och parlamentsledamot för det revolutionära partiet EFF, Economic Freedom Fighters. Han säger sig företräda den stora fattiga afrikanska massan mot det vita monopolkapitalet. I parlamentet går medlemmarna alltid klädda i röda städrockar och arbetsställ - samtidigt som Malema bor i en lyxvilla med höga murar, allt målat i en glansig svart färg, med fyrhjulsdrifter, sportbilar och säkerhetsvakter utanför. Det finns inte en chans i världen att man kan leva så på en lön från parlamentet. Det sägs att han är inblandad i cigarettsmuggling från Zimbabwe. 

Några kvarter därifrån bor Cyril Ramaphosa. När han blev president trodde jag och många med mig att han skulle ta tag i korruptionen. Logiken var att han redan är så rik att han inte behöver stjäla pengar från staten. Jag vet inte om han bryr sig om landets fattiga så värst mycket heller, men han låtsas i alla fall inte vara revolutionär. Avdelningen för klen tröst. Så här säger man i alla fall jag älskar dig på kinesiska: wo ai ni. 

Peace out, vänner.