Jag är inte rasist, men...

Säg det inte. Lämna mig ifred, snälla. För det finns ingen meningskonstruktion som jag avskyr mer.
Jag sitter på en veranda i Krugerparken. Det är en underbar plats på jorden. Jag har pratat en hel del med en halvtam kudu-antilop, tittat en giraff i ögonen och lyssnat på syrsornas sång. Jag är till freds med mig själv och resten av världen.
Då gör en chef, eller manager om man ska vara noga, för det privata naturreservatet gör oss sällskap lagom till frukost. Han förhör sig om våra upplevelser. Allt är bra, men två tyska turister är upprörda över de vanvettiga klasskillnader de sett i Kapstaden, och framför allt de ghetton av plåtskjul som finns längs vägen från flygplatsen till city.
Det är då det kommer. Jag är inte rasist, men...
Jag vill bort, men jag har ingenstans att fly. Chefen förklarar att de som bor i slummen egentligen inte är fattiga. "Svarta" prioriterar fel. De köper nya BMW och märkeskläder istället för hus och utbildning.
Det är som att någon har öppnat Pandoras ask. Chefen kan inte sluta. Han rabblar exempel på hur inkompetenta de svarta i de intilliggande byarna är och hur han på egen hand har hjälpt dem i deras karriärer (mestadels i underbetalda lågstatus jobb ska tilläggas) och skaffat sjukvård till deras döende barn.
Intill frukostbordet står Lovedehlia, en av de "svarta" undercheferna. Hon lyssnar utan att kommentera eller invända. Förstås. Det här är den vita mannens land. 
Det är också så här den sydafrikanska rasismen ser ut post-apartheid. Hatet mot svarta är inte längre lika öppet och direkt, men många, förmodligen de flesta, är fortfarande övertygade om att de själva, de vita, är överlägsen ras. Klasskillnader, förakt, utnyttjande och omyndigförklarande döljs bakom en ridå av självgodhet där (i och för sig internationellt accepterade) fördomar cirkulerar fritt: Afrikaner inte kan hjälpa sig själva, än mindre styra ett land, har en medfödd läggning för korruption, är hiv-positiva och så vidare i evinnerligheten.
Jag brukar försöka hålla isär utseende och åsikter. Det förstnämnda spelar egentligen ingen roll. Men jag kan inte låta bli: Chefen, som är medelålders, har hockeyfrilla, putmage och en uppknäppt safariskjorta som blottar flera kedjor, både i guld och läder.
Efter 24 år med Sydafrika väljer jag mina slag noga. Jag vet - av lång och plågsam - erfarenhet att det är ohyggligt svårt att omvända en rasist på kort tid: en dag, en vecka, ett år. Att bli arg hjälper aldrig. Då är det jag som framstår som okontrollerad och allmänt vansinnig.
Jag har med mig min resedagbok till frukostbordet. I den finns bilder från flera av våra familjesemestrar. Jag visar den här. Apropå reseupplevelser och säger att vistelsen i Kina tillhör våra finaste minnen.

 
Chefen betraktar bilden länge och i tystnad. Sedan reser han sig upp för att gå och säger "God bless you" till mig med en ton som jag tror avslöjar att han egentligen menar "dra åt helvete".
- You too, svarar jag.
Kudu-antilopen, som står intill och betar, ler.