Obegripliga ting: En viss boll
Det började med en pappersdocka. Jag samlar på sånt och mycket annat i papper: frimärken, brev och vykort till exempel. Tidigare under dagen hade jag hittat den här på nätet:
Det finns inga uppgifter om när och var den först publicerades. Det står bara "Swedish paperdoll". Den svenska titeln är "Tre påklädningsdockor från Negerlandet". Jag undrade när det fortfarande var allmänt accepterat. År 1934 då Hitler och nazismen stormade fram i Europa? Eller kanske så sent som 1954 då Afrika ännu satt fast i kolonialismens klor och synsätt?
Sedan fick jag en förfrågan på Facebook att gå med i en grupp som kallar sig "Rädda negerbollen", ett forum för svenskar som förenats i kampen att få säga "negerboll". Det är en mänsklig rättighet, anser de. Och den alternativa benämningen "chokladboll" är en attack mot ytterandefriheten.
Det är inte skämt, men debatten som förs av "negerbollens" försvarare på Facebook är så låg att jag inte kan engagera mig i den. Inte för att jag ser mig själv som klyftigare än alla andra, utan därför att det egentligen inte är en diskussion. Det är fördomar, hat och inskränkthet som kastas i alla möjliga och omöjliga riktningar. Här och var görs försök att bringa ljus i mörkret, mestadels av unga kvinnor, som säger det som väl borde vara uppenbart för alla: Använd inte ord som sårar andra. De får genast på truten. "Vi svenskar har alltid sagt negerboll. Det är inte rasistiskt. Det heter ju så."
1934. 1954. 2014. Årtalen fladdrar framför näthinnan, grumlas och upplöses till en tröstlös vit sörja. Hur kan en någorlunda normalt funtad människa känna så starkt för rätten att få slänga sig med föråldrade rasistiska begrepp att hon är redo att ta strid för något så oerhört oviktigt som benämningen av ett dagisbakverk? Det är faktiskt obegripligt.
Samtidigt inser jag att man kanske borde vara tacksam för att åtminstone en del svenska rasister sitter hemma vid köksbordet och skapar nätforum för perifera frågor. Jag menar, det kunde ju vara så mycket värre om de rände runt och tog ut sitt hat på gator och torg. Hellre då en viss omtvistad boll. Mycket hellre.
PS: Jag använder själv aldrig ord där n-begreppet ingår, men det blev svårt att skriva den här texten utan det.
 |
| Svarta Nelly och hennes vänner. |
Sedan fick jag en förfrågan på Facebook att gå med i en grupp som kallar sig "Rädda negerbollen", ett forum för svenskar som förenats i kampen att få säga "negerboll". Det är en mänsklig rättighet, anser de. Och den alternativa benämningen "chokladboll" är en attack mot ytterandefriheten.
Det är inte skämt, men debatten som förs av "negerbollens" försvarare på Facebook är så låg att jag inte kan engagera mig i den. Inte för att jag ser mig själv som klyftigare än alla andra, utan därför att det egentligen inte är en diskussion. Det är fördomar, hat och inskränkthet som kastas i alla möjliga och omöjliga riktningar. Här och var görs försök att bringa ljus i mörkret, mestadels av unga kvinnor, som säger det som väl borde vara uppenbart för alla: Använd inte ord som sårar andra. De får genast på truten. "Vi svenskar har alltid sagt negerboll. Det är inte rasistiskt. Det heter ju så."
1934. 1954. 2014. Årtalen fladdrar framför näthinnan, grumlas och upplöses till en tröstlös vit sörja. Hur kan en någorlunda normalt funtad människa känna så starkt för rätten att få slänga sig med föråldrade rasistiska begrepp att hon är redo att ta strid för något så oerhört oviktigt som benämningen av ett dagisbakverk? Det är faktiskt obegripligt.
Samtidigt inser jag att man kanske borde vara tacksam för att åtminstone en del svenska rasister sitter hemma vid köksbordet och skapar nätforum för perifera frågor. Jag menar, det kunde ju vara så mycket värre om de rände runt och tog ut sitt hat på gator och torg. Hellre då en viss omtvistad boll. Mycket hellre.
 |
Comments
Post a Comment