Ett par ord, det är allt

I juli besökte jag och min familj Sverige. För er som är nya på bloggen hör det till saken att vi bor i Sydafrika och har olika hudfärger. Först tillbringade jag och min 7-åriga dotter några dagar i Stockholm på tu hand. Vi bodde på ett trevligt hotell på norrmalm.
Vi anlände en måndag eftermiddag. Vi tog en promenad. Mer än så orkade vi inte. Men nästa morgon stod Skansen på programmet. Dottern tog på sig en lila blus, en aprikos tyllkjol med silverprickar och guldskor. Sedan tvekade hon och sa att hon måste byta till något mer neutralt.
- Varför det? undrade jag.
- För att jag är brun, sa hon och bytte om till blått linne och blå shorts.
Det visade sig att hon under promenaden hunnit upptäcka att folk tittade. Logiken var således att hon skulle sticka ut ännu mer i färgglada kläder - och att man då nog skulle stirra ännu mer.
Vi pratade om blickar och sånt när vi gick till hotellets restaurang för att äta frukost. Jag vill inte att mina barn ska se sig själva som offer. Och jag vill inte att ens ett minsta frö till returhat och förakt ska få tillfälle att slå rot i dem.
Att man tittar behöver inte betyda något negativt, sa jag. Möjligtvis undrar de vart jag har köpt min snygga ryggsäck, för att nu inte tala dina små guldskor med blomma i krämfärgad siden ovanpå.
- Men varför frågar de inte då? invände dottern.
Ja, jo. I brist på annat svarade jag fåraktigt att svenskar kan vara lite blyga av sig. Samtidigt fortsatte de andra hotellgästerna att mer eller mindre i smyg kasta blickar på det lilla bruna barnet med stort lockigt hår. Sådana blickar kan vara svåra att tolka eftersom de inte backas upp av något ansiktsuttryck. När någon tittar på mig på det sättet tänker jag genast att jag har mat runt munnen. Men i dessa tider skulle det ju förstås också kunna vara främlingsfientlighet. Du hör inte hit, stick hem till ditt land. 
Ändå vägrar jag att tro att blickarna i hotellrestaurangen var ett utslag av ett kollektivt hat; Att alla gäster var medlemmar i Sverige Demokraterna eller motsvarande organisation. Nej, det var något annat. Det var det artiga, nordiska avståndet där ingen "stör" och där sval tystnad råder.
En kvalificerad gissning är att det för många "icke-européer" är lika med just ett avståndstagande. I den kultur som jag har gift in mig i, zulukulturen, är det ett regelrätt tillintetgörandet. Hälsningen "sawubona" ("sanibonani" i plural) betyder ordagrannt att "jag ser dig". Hälsar man inte, ser man inte. Medmänniskan finns inte. Hon eller han är ingen människa.
Om de som tittade bara hade kommit fram och sagt ett par ord. Inget märkvärdigt, bara ett "hej" och "hur är det" i förbifarten. Kanske frågat dottern vad hon skulle göra idag. Har du ätit mycket glass? Snygga skor. Älskar pärlorna i ditt hår. High five. Vad som helst.
Det slår mig att det ibland inte behövs mycket mer än så för att bryta känslan av utanförskap. Samtidigt är det lätt att krångla till det.

Några dagar senare befann vi oss i stadslekparken i Örnsköldsvik. Där lekte två flickor från Mellanöstern. Lillasystern var åtta år och storasystern tolv. Hon bar slöja. Dottern ville leka med dem och bad mig att följa med och fråga om hon fick vara med. Då föll jag pinsamt nog nästan i den klassiska språkfällan. Min första impuls var nämligen en undran om de pratar svenska. Å ena sidan känns det fel, svenskcentrat liksom, att anta att alla gör det. Å andra sidan är det rassigt att anta att de inte gör det bara för att de inte är blonda och blåögda.
Det är precis så man krånglar till det. Och risken finns att man väljer tystnad framför att göra bort sig och/eller att förolämpa någon. Det är idiotiskt, faktiskt. Hälsa, prata på svenska. Om personen inte förstår framkommer det snart nog. Det viktiga är att man kommunicerar, att man ser varandra.
De två flickorna nickade förresten. Dottern fick vara med.