Akta dig för Sverigedemokraterna, min son

Stockholm av Olle Eksell.

När min son, som är 19, ska tillbringa några dagar på egen hand i Stockholm känner jag plötsligt att jag borde varna honom för den tilltagande främlingsfientligheten och Sverigedemokraterna. Jag tänker att det nu för tiden faktiskt föreligger en risk för att någon skriker "Åk hem svartskalle!" eller liknande okvädesord.
- Du vet, de är fler nu än förut. Om de kommer fram och bråkar-
Han avbryter mig där och säger att jag inte behöver oroa mig.
- Jag kan springa snabbt.
Det är konstigt. Sonen är född 1995, knappt ett år efter apartheids fall. Jag är svensk, pappan är sydafrikan. Jag är "vit", pappan är "svart". Under en kort tid vid hans födelse ställdes vi inför ett val: Skulle vår son växa upp i trygga Sverige eller i det långt mer politiskt svajiga Sydafrika?
I Sydafrika hade rasismen djupa rötter och vi var rädda för att vår son skulle utsättas för mobbning och andra trakasserier. Vi valde Sydafrika ändå.
Nu har pendeln svängt. Det är ingen som skriker "svartskalle" i Johannesburg. Eller jo, visst finns det fortfarande många inskränkta sydafrikaner, men det är inte längre okej att framföra sådana åsikter, i alla fall inte i offentligheten.
I Sverige, i takt med att Sverigedemokraterna förgiftat landet, verkar det bli allt mer accepterat att bara vräka ur sig sitt hat. I de svenska  dagstidningarna läser jag om barn till invandrare och flyktingar som fått utstå usla påhopp av vuxna i lekparker och i tunnelbanan.
Det är inte bara konstigt. Det är en skam. Hur blev det så här? Hur kan det komma sig att Sverige, med alla sina resurser, verkar ha fler arga rasister än Sydafrika, ett land som länge var känd som det mest fördomsfulla i världen?