Kom med mig längs vägen till paradiset
Om jag får föreslå en liten kvällsmusik, så här några timmar innan den 16 juni, blir det: http://www.youtube.com/watch?v=NjwBgW8Npb0. Alltså fina "Paradise Road" med Anneline Malebo och gruppen Joy (där även Brenda Fassie ingick).
Låten är från 1980 och spelades med andra ord in fyra år efter det mardrömslika studentupproret i Soweto. Mot alla odds slog sig Joy in på den "vita" hitlistan och "Paradise Road" toppade den i nio veckor.
Låten beskrevs officiellt som en pop-gospel, men handlade egentligen förstås om apartheid och den ljusare framtid man drömde om.
Efter apartheids fall blev Anneline Malebo den första sydafrikanska artisten som öppet erkände att hon var hiv-positiv. År 2002 dog hon i aids.
Jag är inte överdrivet religiös av mig. Men det här är bara för sorgligt. Om det finns en himmel, ett paradis, hoppas jag innerligt att Anneline slutligen hittade vägen dit.
Låten är från 1980 och spelades med andra ord in fyra år efter det mardrömslika studentupproret i Soweto. Mot alla odds slog sig Joy in på den "vita" hitlistan och "Paradise Road" toppade den i nio veckor.
Låten beskrevs officiellt som en pop-gospel, men handlade egentligen förstås om apartheid och den ljusare framtid man drömde om.
Efter apartheids fall blev Anneline Malebo den första sydafrikanska artisten som öppet erkände att hon var hiv-positiv. År 2002 dog hon i aids.
Jag är inte överdrivet religiös av mig. Men det här är bara för sorgligt. Om det finns en himmel, ett paradis, hoppas jag innerligt att Anneline slutligen hittade vägen dit.
 |
| I morgon, den 16 juni, är det 36 år sedan studentupproret i Soweto. |
Comments
Post a Comment