Lev på ett sätt som får änglar att le

 

Åsele, den 1 januari 2026.

Kära dagbok, 

vid sju-tiden på kvällen tänker jag att årets första dag kanske också var årets finaste dag. Då, strax före klockan 19, har nyårsgudstjänsten i Åsele kyrka precis avslutats. Det är femton grader kallt och det arktiska mörkret vilar över det lilla samhället. Från kyrkobron kan jag se vår lägenhet. Det lyser i fönstren och jag är hel, lugn och fylld med en försiktig framtidstro. Det är ovanliga känslor i dessa tider när vi har fuckat upp vår planet på så många plan. 

I lägenheten sitter Paul och läser Lenins skrifter (på Marxist Internet Archive) samtidigt som han håller ett öga på TV4:s Bingolotto, som han alltid har varit djupt fascinerad av, ända sedan Lokets första tid. Han vill inte följa med till kyrkan. Dels för att det är kallt, dels för att han har svårt att få ihop ekvationen att det fanns en gud samtidigt som det fanns apartheid.

Åsele är bra för oss. Jag vaknar inte längre klockan halv fyra på morgonen med hjärtat i halsgropen. Vi har tid med oss själva och med varandra. Tidigare idag gjorde vi ett besök till vår skog i Algovik. Vi fick snöskor av min bror Anders i julklapp - och de kom väl till pass nu, då vintern ju anlände över en natt. Vi går ner till Ångermanälven där Paul vill bygga en stuga, just där älven kröker sig runt en udde. Jag ser en nästan sagolik och lysande röd räv som springer över vår snötäckta lägda och raskar vidare över isen. 

Jag är orolig för att den kalla luften och den rätt långa promenaden på snöskor ska bli för mycket för Pauls lungor, men han säger att det är som något har öppnats upp och att syret flödar obehindrat. Han hostar inte en gång. Han vill inte åka härifrån. 

I kyrkan är det vackert med levande ljus. Ett snabbt överslag visar att det är cirka 25 personer församlade. Kanske 30. En kör med fem kvinnor sjunger "Du är den vackraste jag vet" och ja, det är verkligen mycket vackert alltihopa. Prästen talar med lugn och värme plus kort och koncist (gudstjänsten är inte längre än 50 minuter) om hur ett nytt år kan komma med både lycka och motgångar, och om hur Herren är med oss oavsett i vilken riktning vinden blåser. 

Jag försöker stoppa mitt huvud och bara ta in ljuset. Först, som alltid, fladdrar tankarna iväg till kyrkans osaliga historia; till prästerskapet och överhögheten, och hur de tryckte till de fattiga och de "annorlunda", samerna till exempelvis för att förankra det hela i den lokala myllan. Ett stenkast från kyrkan bedrevs skola för samiska barn mellan åren 1732 och 1820. Prästerna var lärare. Man kan bara föreställa sig vad som pågick där. 

Sedan, i kontexten krig och alla andra sorters svårigheter, kan jag inte hjälpa att fundera i mer praktiska banor kring problemlösningar i stort. Ja, om det bara vore så lätt att vi kunde fixa allt med hjälp av böner allena. Hör mig sucka mjukt. 

Vi sjunger psalm 858. Refrängen går så här: "För himlens dörrar har öppnats och ljuset från himlen strålar hit ner. I världen har mörkret skingrats och änglaskarorna ler." 

Jag tänker att det ändå och trots allt är så vi ska leva år 2026, på ett sätt som får änglar att le.