Ett hyfsat beskt piller

Gapa stort.

Den första gång jag såg en mumie var på det Egyptiska museet i Kairo år 2005. Jag var fylld av förväntan, men nu när jag så att säga stod öga mot öga mot de gamla faraonerna och deras skrynkliga hy och torra hårtestar mådde jag plötsligt illa. Så illa att jag fick gå till musei-shoppen och köpa en dricka och sätta mig ner en stund. Hade det varit ett par hundra år tidigare hade kväljningarna (o)passande nog kunnat botas med en tesked mald mumie. Jag skojar inte. 

Från 1100-talet till slutet av 1700-talet var pulveriserad mumie nämligen ett tämligen populärt läkemedel i Europa. Det var en sorts universalmedicin som man trodde kunde bota det mesta, och som såldes i apotek som "Mumia" eller "Mumia Vera". Det ansågs också vara ett afrodisiakum. 

Men det var inte själva kroppen som var grejen. Det var ett ämne som kallas bitumen, ett asfaltliknande bindemedel som består av kolväten. Det skulle ha trängt in i mumierna från balsameringen och kunde läka sår, både in- och utvärtes. Hur logiskt det än kan låta stämde inte teorin. Det var harts, och inte bitumen, som användes vid mumifiering. 

Efter det att man slutade att nyttja medicinen levde Mumia Vera vidare som ett potensförhöjande medel. Fast med tiden blev tillgången på forntida mumier allt knappare, och mindre nogräknade apotekare började använda mer nyligen avlidna människor och djur i sina tinkturer.