Tårtkalas i Zimbabwe

Jag sparar på trycksaker. Det här telefonkortet köpte jag i Harare annus horbilis 1997, det år då landinvasionerna inleddes och den zimbabwiska valutan över en natt devalverades med 50 procent. På kortets framsida syns president Mugabe mata sin nyblivna hustru Grace med bröllopstårta (Let them eat cake, någon?). Min första tanke var att den smaklösa bilden var ett slags politiskt tilltag som slunkit undan censuren, men nej, noll ironi och satir där. Jag skulle snart förstå att det här var klassisk Mugabe-stil. 

Det var mitt första besök i Harare och jag hade inte alls insett vidden av förtrycket. Jag var där som journalist och folk i allmänhet var rädda för att ställa upp på intervjuer, och ville helst träffas avsides efter att det hade blivit mörkt. Skillnaden mot Sydafrika, där Nelson Mandela då var president, kunde inte ha varit större. I Sverige sågs ju Robert Mugabe fortfarande som något av en befrielsehjälte och i de vänsterkretsar som jag tillhörde lades skulden för Zimbabwes svårigheter på Världsbanken och den internationella valutafonden IMF. (För att förtydliga så tycker jag fortfarande att Världsbanken och IMF gjorde den dåliga situationen i Zimbabwe ännu värre, men allt, som till exempel våldet mot meningsmotståndare, går förstås inte att skylla på de här institutionerna.) 

Tillbaka till telefonkortet. Det gick ut 1999. Mugade lyckades klänga sig kvar vid makten i hela 37 år, fram till år 2017. Då hade zimbabwierna börjat tvivla på att de någonsin skulle bli kvitt honom. Han dog två år senare i Singapore.