Johannesburg: Historien om Ponte Tower

Ponte Tower. Foto: Annika Langa.

Ponte Tower i Johannesburg är Afrikas högsta hyreshus med sina 173 meter, 54 våningar och 467 lägenheter. Det var också den första cylinderformade skyskrapan på den afrikanska kontinenten.
När byggnaden, ritad av Manfred Heimer, stod färdig år 1975 blev den snabbt en av stadens förnämsta adresser och här bodde alltså gräddan av det unga, vita jetsetet under apartheid. På innergården fanns en jaccuzzi.
Tjugo år senare hade byggnaden förvandlats till ett gigantiskt spöktorn. Förslumningen var total, kommunen bankrutt och de som kunde flyttade norrut, till förorterna. Ponte Tower togs över av kriminella gäng och 1998 föreslog den dåvarande fängelseministern Nconde Balfour att staten skulle ta över byggnaden och göra ett fängelse av den.
Spydigheterna lät inte vänta på sig: "Det är bara att låsa porten och så är fängelset komplett med fångar och allt".
Förslaget gick som tur var aldrig igenom och idag är Ponte Tower på nytt fullt av hyresgäster, närmare bestämt omkring 3 500 människor. Så gott som alla är flyktingar eller invandrare från andra afrikanska länder. De lever ett hårt liv i betongjungeln. Jaccuzzin på innergården är sedan länge borta, istället finns där en liten vårdcentral. "Stoppa koleran" står det på en skylt vid ingången.
Jag knackar på dörrar på måfå och lyssnar till berättelser om hopp, hemlängtan och människor så desperata att de slängt sig ut genom fönstren.
- En landade där och en annan där, pekar en man från Kamerun, trots att fönstren, som är gråsvarta av smuts och föroreningar, kittats fast i ett försök att få ner självmordsfrekvensen.   
När jag står på högsta våningen och tittar ner mot den mögelskadade fasaden kan jag bara tänka på Gotham City. Det är fult och själlöst, det måste jag erkänna fastän att jag i vanliga fall driver en liten personlig kampanj för att motverka bilden av Johannesburg som just ful (och farlig).

Vy mot innergården. Foto: Annika Langa.

Men Ponte fascinerar, det måste också sägas. Kanske är det just detta att livet går vidare mot alla odds och hur omänsklig byggnaden än är: Efter apartheid, efter de kriminella gängen och efter de xenofobiska attacker som skakat Sydafrika.
Tornet finns skildrat både i böcker, fotoutställningar och på film. Till exempel filmade norskan Ingrid Martens under två och ett halvt år samtal i hissarna (Africa Shafted).
Det är möjligt att den tyska författaren Norman Ohler, som använde Ponte Tower som scen i boken Stadt des Goldes, har sammanfattat det hela bäst:
"Ponte sums up all the hope, all the wrong ideas of modernism, all the decay, all the craziness of the city. It is a symbolic building, a sort of white whale, it is concrete fear, the tower of Babel, and yet it is strangely beautiful."