Något om träd och ett berg som viskar

Inte riktigt så här.

I morse var det 20 grader varmt och molnigt i Johannesburg. Sydafrikanerna klagade över att det var kallt. Hösten är på väg, även om temperaturen säkert klättrar upp till 30 grader också idag. Men tecknen är klockrena. Det är mörkt om morgonarna, bin förbereder vintervila och yrar omkring överallt och några träd har börjat få gula löv.
Betoningen ligger här på ”några”. De flesta träd är av slaget ever green. Endast de som kommit från fjärran länder, från Europa, Nordamerika och Kina skiftar färg.
Jag tycker om träd, allra bäst tycker jag om gyllene höstträd. Ibland saknar jag den svenska hösten med sprakande lövskogar. Men jag ska inte klaga. Om våren har vi de bästa jacarandaträden i världen (eller i alla fall inbillar jag mig det).

Jacaranda. Sagoträd i violett.

Och ifall man åker längre norrut, till Limpopoprovinsen, kan man förlora sig i baobabträden och deras långa historia. Sydafrikas största finns i närheten av Tzaneen, på farmen Sun Land, och har en omkrets på 46,8 meter. Inne i stammen finns en hålighet som markägarna förvandlat till en pub.
I den afrikanska mytologin brukar det sägas att ett baobabträd aldrig glömmer och därför brukade, och brukar, viktiga möten hållas under det lövfattiga, silvergrå grenverket.
I området finns också berg som viskar och regndrottningen Modjadji vars ätt regerat på Khehlakoneberget sedan 1600-talet. Vid hennes residens, uppe på berget, växer en skog ormbunkar. Men det är en annan historia.  

Mytiska, mystiska baobab.