Obegripliga ting (3)

• Åsa Linderborgs nanosekund

Åsa Linderborg är kulturredaktör på Aftonbladet och författare. En skicklig sådan, det ska tilläggas. Hennes bok ”Mig äger ingen” är superb skildring av uppväxten och en alkoholiserad far. Vidare är hon feminist, socialist och anti-rasist.   

Det gör det extra svårt att förstå den debattartikel hon skrev om filmen Play (Aftonbladet, 24 /11-11). Det slumpar sig nämligen så att hon efter biografbesöket går på Coop och handlar. Där ser hon två svarta personer: en pappa och en pojke. Och så tillstår hon följande:

”Inom loppet av en nanosekund rullade min ofrivilligt förprogrammerade hjärna upp samma förvirrade trailer över historiens gång som den alltid gör när jag ser en färgad människa: slavskepp, Tintin i Kongo, bomullsplantage, Rwanda, ANC, Muhammad Ali, familjen Cosby, I have a dream, negerbollar, Malcolm X, barn med flugor i ansiktet, Obama, aids, Idi Amin ... en förortsmobb som stjäl mobiltelefoner.”

Först kan man fråga sig om det verkligen, rent praktiskt sett, är möjligt att tänka så mycket varje gång man ser en ”färgad människa”?

Sedan kan man fråga sig hur lång väg vi har att vandra tills det att vi bara är människor, oavsett hudfärg? En pappa och en pojke på Coop, till exempel. Punkt slut.  

Och, ifall radikalen Åsa Linderborg hyser tvångstankar av det här slaget, vad försiggår då i andra, ska vi säga mindre radikala, skallar?