Världens vigaste man gör så gott han kan - Om gårdfarihandlare och luffare i Granåsen och därbortom

Kusinen fångad på bild före auktionens start i Granåsen.
Mannen med den gula kepsen är min styvfarfar Arne Forsberg.

En sommar på 1990-talet höll mina föräldrar auktion i Granåsen efter tre ogifta bröder. Det fanns en enda släkting, en kusin, som var där och hjälpte till, men det var också allt. Auktionen var stor eftersom bröderna hade varit verksamma som gårdfarihandlare. Ja, faktiskt så stor att auktionen måste hållas över två helger i rad. Det fanns prylar i oändligheten: Spik, verktyg, knivar, ett helt bord med skjortor (fortfarande i sina förpackningar), två bord med plånböcker, cykellyktor, cykellampor, hänglås och alla sorter småsaker. Men det var inte bara överblivet lager från gårdfariförsäljningen som gick under klubban. Bröderna delade sällan på något, de köpte tre av det mesta. Om en brorsa till exempel köpte en motorsåg köpte de två andra bröderna också en. Huruvida de behövde tre sågar förtäljer inte historien.  

- Vi bar och vi slet, berättar mamma. Jag hittade ett par skolådor. Jag trodde att det var diabilder som låg tätt packade. Jag ropade på kusinen och bad henne ta hand om dem eftersom jag antog att det var privata bilder. 

- Nej, nej, det är pessar, svarade kusinen.  

- Jag öppnade en förpackning och såg gummiblåsan i en ring. Kusinen hade rätt. Det var pessar i olika storlekar, fortsätter mamma.

Bröderna hade sålt dem till kvinnorna i Granåsen och de omkringliggande byarna. 

- Måste det inte prövas ut av gynekolog? undrade mamma. 

- Nej, de sålde och prove´ in på kärringen. Det gick bra, svarade kusinen.  

Vidare drev bröderna jordbruk och hade 22 små hus på gården: Ett för bräder, en bagarstuga, ett fullt med tidningar och de andra packade med allt mellan himmel och jord. De hade en Saab också, som nästan aldrig var körd. De cyklade runt i byarna och sålde sina varor. 

Det var brödernas kusin och tillika arvinge som lejde mina föräldrar, som har hållit på med auktioner i över 40 år. Kusinen bodde också i Granåsen. Hon var glad och obekymrad, och inte sen med att hugga i om hjälp behövdes. Det var fullt med ungdomar på hennes gård i raggarbilar och Epa-traktorer. Alla fick samlas där, det tyckte hon bara var trevligt, men städning var nog inte en prioritet. 

När mina föräldrar skulle betala ut auktionen till kusinen åkte de hem till henne i Granåsen. Min mamma, som är noga med mat och hygien och sådant, hade förmanat pappa om att han inte fick äta något där. 

- Men hörni vad det är trevligt att ni kom, nu ska ni få kaffe, utbrast kusinen, som höll på att baka bullar. 

Degen stod mitt på bordet och jäste, och en gråhund stod med tassarna uppe på bordet och dreglade över bunken. Allt förlöpte dock väl. Kusinen fick sina pengar och min pappa fikade gott. 

Tyvärr har mina föräldrar glömt namnen både på bröderna och kusinen, men minnet om alla deras jordiska tillhörigheter och kusinens glada sinnelag lever vidare. Jag kan önska att vi hade dokumenterat allt det här på den tid då det begav sig - och hur mycket skulle jag inte ge för att få se bilder på alla saker? Det finns tyvärr inga fotografier förutom en på kusinen som togs i samband med auktionen. 

På 1990-talet fanns knappt några gårdfarihandlare kvar. De tre bröderna i Granåsen var alltså bland de sista i sitt slag. När vi pratar om det minns mamma att gårdfarihandlaren i hennes hemby Mårdsjön (fd Saxvattnet) hette Bäckström. Han fick alltid kaffe när han kom på besök. Han hade sina välpackade resväskor med ett förvånansvärt brett bakpå cykeln. Han tog upp beställningar på kläder och skor. 

Sjölander sålde de populära tavlorna med motiv av gråtande barn.
Men var det verkligen konst?

I slutet av 1950-talet verkade gårdfarihandlaren Sjölander i Åsele. Han kom ända från Nordingrå och körde en Opel Kadett. Han hyrde på hotellet, som då förestods av min farmor Ebba. Han for mest till Yxsjön och runtomkring. Om kvällarna drack han litet öl, han tålde inte så mycket. Han var magerlagd.

Sjölander hade en egen PR-slogan som han gärna upprepade - och förevisade. Den gick så här:

"Världens vigaste man - Sjölander gör så gott han kan." 

Sedan drog han upp benet över huvudet och kammade sig med fotsulan. Det är inte svårt att föreställa sig att det var ett bejublat trick och säkert även ett utmärkt försäljningsknep. 

Pappa kommer ihåg att Sjölander sålde tavlorna med gråtande barn och att de var populära i stugorna.  

Alla var dock inte lika imponerade. En mer kräsen kund ska ha frågat Sjölander om hans Hötorgstavlor verkligen kunde kallas konst?

- Ja, det är ju en konst att sälja dom, svarade han. 

Sjölander hade två stora resväskor som "hade allt", inklusive gummiband och säkerhetsnålar. Och det var ordning och reda. Sjölander kunde beställa varor från hela Sverige direkt till Åsele. 

Förutom gårdfarihandlare fanns det även skärslipare. De for runt på cykel och slipade saxar och knivar. Slipstenen låg på pakethållaren. De lade om kedjan och drev stenen genom att sitta på cykeln och trampa.

 

En stiltypisk tavla av luffaren Herman Andersson,
en av 750 000 liknande verk. 

Ytterligare ett inslag i den svenska landsbygden var luffarna. När min pappa och farmor bodde i Strömsund i slutet av 1940-talet träffade de två luffarbröder från Norrköping. Den ena var konstnär och var känd som "Brokiga blad". Egentligen hette han Herman Sixtus Andersson (1873 - 1953). Brorsan Johans  jobb var att rama in och sälja konsten. 

De for land och rike runt, och när de var i Strömsund bodde de på Turisthotellet där farmor jobbade. Deras liv hade en enkel melodi, sägs det i alla fall, nämligen att måla, sälja och supa. De ska visst ha varit fulla nästan jämt.

Herman massproducerade landskapsbilder som hängde på dass runt om i Sverige och som följaktligen - och helt logiskt - kallades "skithuskonst" i folkmun. Totalt blev det runt 750 000 tavlor och därmed är Herman möjligtvis Sveriges mest produktiva konstnär någonsin. Det gick snabbt när han skapade och han hade utvecklat ett slags löpandebandteknik där han målade på papp som han köpte på rulle och som han bredde ut på hotellgolvet. Först målade han alla himlar, sedan alla sjöar och därpå några träd och stugor. Till sist klippte han ut tavlorna. Oftast blev det omkring tio tavlor åt gången och enligt uppgift tog det inte mycket längre än fem minuter att färdigställa en tavla. Han signerade med initialerna HA. 

Gårdfarihandlarnas och luffarnas liv och gärning har skildrats rätt väl, inte minst i populärkulturen. Till exempelvis har min favoritförfattare Torgny Lindgren skrivit om just Herman Sixtus Andersson. Samtidigt är jag övertygad om att det fortfarande finns många som har oberättade minnen från den här tiden; från landsvägar och avlägsna gårdar. Mitt råd och vädjan är egentligen bara en: Skriv ner och hjälp till att bevara ett kulturarv. Kanske finns det till och med någon som har kvar luffararbeten och varor som har sålts direkt ur gårdfarihandlarnas enorma resväskor?

Granåsen, förresten, ligger i Dorotea kommun i Västerbottens inland i södra Lappland.