Sydafrikas president Ramaphosa låter käften gå - och jag är stolt och litet rädd

En bild (genom bilrutan) av Johannesburgs innerstad under G20.

Kära blogg,

Högerextremister projicerar. Det är jag säker på efter helgens händelser. Innerst inne är de så usla att de inte står ut med sig själva - och så gör de vad varje människa utan självinsikt tenderar att göra: De överför sina egna fel och brister på någon annan, eller rättare sagt på någon som de anser vara svagare, annorlunda och/eller en politisk meningsmotståndare. 

Tillbaka till helgen och Sverigedemokraternas landsmöte där partiledaren Jimmie Åkesson eldade sina massor med utspel om återvandringen. I framtiden ska det ställas högre krav på invandrare och flyktingar, och de som inte sköter sig och anpassar sig till svenska värderingar ska ut. Raus bara. 

Vi vet redan att Sverigedemokraternas egna medlemmar och politiker har svårt att sköta sig. Brottsstatistiken för deras riksdagsledamöter är kontroversiell men ska vara högre än genomsnittet för så kallade nysvenskar. Enligt företaget Verifiera hade över sju procent av SD-kandidaterna i valet 2018 någon gång blivit åtalade för brott, bland annat våldtäkt, sexköp, sexuellt ofredande, våld i nära relation, våldsbrott mot kvinnor och barn och misshandel. 

Samtidigt, just nu, utvisar Tidö-regeringen skötsamma familjer som integrerat sig i Sverige på löpande band: Familjer som jobbar, betalar skatt, är med i det lokala ishockeylaget etc. Det är en tragedi och en förlust för oss alla, inte minst för Norrlands utsugna inland där vi behöver varje människa.

 Nästa exempel från helgen: Det har ju varit G20-möte i Sydafrika, det första i sitt slag på den afrikanska kontinenten. President Trump valde att inte delta, USA bojkottade alltså mötet, och han började veva med sina gamla trötta lögner igen om att "terrible things" händer i Sydafrika, att den "svarta" regeringen stjäl marken från vita sydafrikaner och att det pågår ett folkmord på de holländska ättlingarna, boerna. 

Han identifierar sig uppenbarligen starkt med de vita, kristna nybyggarna i Sydafrika. De som gjorde det olagligt för svarta att äga land och som införde apartheid. De kan man snacka om att "terrible things" hände, men USA tog aldrig avstånd från apartheidregimen. De tar avstånd - och gör allt i sin makt för att sabotera för den demokratiskt valda regeringen, som förresten är en samarbetsregering mellan partier som representerar sydafrikaner av alla färger och politiska uppfattningar. 

Hur som helst verkade det som om USA gick för långt. Och för första gången, i alla fall så vitt jag vet, gick en samlad värld med den sydafrikanska presidenten Cyril Ramaphosa och utrikesministern Ronald Lamola i spetsen emot Trump och hans administration. 

Trump krävde att G20-mötet inte skulle anta en deklaration den här gången eftersom USA inte deltog. Mötet antog en deklaration med överväldigande majoritet. Trump ville skicka en tjänsteman från ambassaden att ta emot överlämnande av mötet som nästa gång ska hållas i Florida. President Ramaphosa förklarade att det funkar inte så. Man kan inte skicka "junior staff" till ett möte mellan statschefer. Om USA vill ha sitt överlämnande får de åka till utrikesdepartementet i Pretoria och hämta det. 

Jag är stolt över Sydafrika - och litet orolig för vad Trumps nästa tilltag mot landet blir. Den amerikanska pressekreteraren har redan kommenterat händelserna under G20-mötet med att de inte uppskattar att Ramaphosa låtit käften gå, eller "been running his mouth" för att använda hennes exakta ord. 

Det har fejats och fixats en hel del här i Johannesburg inför G20 men vi märkte inte så mycket av själva mötet. Vägarna som användes av delegaterna var visserligen avstängda och de alternativa rutterna sniglade sig fram. 

I lördagskväll, när vi gick på bio i Rosebank, såg vi osedvanligt många blåljus. Jag gick på en konstutställning som anordnats i samband med mötet, och min dotter Tindra och hennes pojkvän gick på en stor konsert i Johannesburgs innerstad (på en övergiven viktoriansk tågstation) med musiker från Afrika och Europa. 

På lördag morgon fick husdjuren en chock när ett stridsflyg (kan det ha varit Jas Gripen?) flög över Johannesburgs regntunga himmel. 

Filmen som vi såg? Den hette Bugonia och var en märklig upplevelse. I filmens slutminuter då vi tror att allt äntligen ska få sin förklaring håller huvudrollsinnehavaren Emma Stone ett tal på alienspråk - utan översättning. Vi sitter i mörkret och undrar vad fan som hände. Min dotters pojkvän blir nästintill förargad - och jag kommer ihåg att jag kände exakt likadant när jag såg Blue Velvet med Isabella Rossellini på Folkets Bio i Stockholm för ungefär 35 år sedan. Jag förstod inkentinken och önskade att jag kunde få biljettpengarna tillbaka. Sedan kunde jag inte sluta tänka på filmen. 

I bilen på vägen hem googlar vi slutet (explain the ending of Bugonia) och det är ganska fint faktiskt, och sorgligt. Det går ut på att världen inte behöver människor. Naturen fortgår även när vi gått under som art. Egentligen är väl den krassa verkligheten snäppet värre: Naturen kommer inte bara att fortgå. Det kommer att gå bättre för den utan oss människor som projicerar och håller på istället för att ta sig an det som verkligen betyder något: freden, samexistensen och klimatet.