Praha i september 1990

I september 1990 åkte jag tåg till Prag tillsammans med min vän Ake. Vi läste på Mitthögskolan i Sundsvall och skulle under sex veckors tid skriva vår b-uppsats i det som då var Tjeckoslovakiens huvudstad. Det var en resa höljd i ett politiskt och romantiskt skimmer för mig. Dels var det landets demokratirörelse och landets nyvunna frihet som lockade, dels var det de tjeckiska författarna och poeterna.  

Jag var tjugo år gammal och all min politiska erfarenhet kom från böcker, och det var inte direkt lätt att navigera Prags postrevolutionära landskap. Engelskan var inte utbredd och vi hade definitivt fler frågor än svar. Prag var hur som helst ett magiskt ställe. Jag lärde mig att man med fördel skulle uttala namnet på tjeckiska, som en viskning, ungefär: Praha. Det hårda g:et gjorde inte staden rättvisa. Det låg kanske något i det. 

Det fanns inga turistströmmar hösten 1990. En del hade förändrats, men mycket var också som det alltid hade varit. Jag köpte svart-vit film från Sovjetunionen till min Nikon FM2 för mindre än en krona rullen och vi åt lunch på en alldeles fantastisk indisk restaurang för en femma. Det ska ha varit den enda indiska restaurangen i Prag under kommunismen. På en tjusig butik, där det sas att kommunistpamparnas älskarinnor shoppade, hittade jag en kofta i angora för 320 kronor. Ake, som var mer praktiskt lagd, köpte en rutig flanellskjorta för en tia i en arbetarbod. 

Vi brukade hänga runt dissidentrörelsen Obcanske Forums kontor vid Vaclavplatsen. En ung man tog med oss på tur och visade oss ett ställe där det fortfarande fanns blod kvar på väggen från en dödsskjutning under revolutionen. Vaclav Havel såg vi förstås aldrig.

En morgon klev vi upp klockan fyra för att se solen gå upp över Moldau-floden. Vi klättrade upp på en staty på Charlesbron. Det duggade och soluppgången uteblev, men efter en timme eller så kom en man gående. Han hade skägg och lång, svart rock. Han stannade, stod tyste en stund och sa att vi hade gjort hans dag vacker. Sedan försvann han in i dimman. Vi var övertygade om att han var poet. Och dissident.  

Minnena från Prag 1990 har på sätt och vis också försvunnit in i dimman. Jag har varit tillbaka ett par gånger senare, men det är som att jag har kommit till fel stad. Till Prag och inte till Praha. Säkert har majoriteten av tjecker fått det mycket bättre, men själv tycker jag att en del av stadens själ har gått förlorad. Jag kan inte hjälpa det. 

En regnig morgon på Charlesbron.

Tågstationen. 

En konstnär i gamla stan. 

Om natten.

Vi ville gå längs stadens alla gator. 

På bokhandeln hade inget förändrats.

Receptionen till den kommunistiska dagstidningen Rude Pravo, röd rättvisa, som skulle privatiseras, men som gick i graven. Ake längst till vänster. 

En missnöjd svan. 

Måsar vid Charlesbron. 

Två små fina. 

Jag har ingen aning om vad som pågick här men jag tyckte om att titta på diskussioner på gatan. Det fanns väldigt många människor som diskuterade...

... och som köade. En dag lyckades vi förresten få tag i en avokado på den svarta marknaden. 

A som i anarki.

Vi bodde hos en underbar tant som hette Chejstovska. 

Vardag i stadens utkant. 

Är du ensam, lille vän? 

Mer diskussioner. Vid Obcanske Forum.

Alla vackra gränder. 

Lunchrast på bygget. 

Jag, Praha. 1990.