Det som aldrig blev

Jag har precis läst ut Kristina Sandbergs romaner "Att föda ett barn" och "Att sörja för det sina". Sammantaget är det knappt 500 sidor där det inte händer ett jota. Jo, det bakas, städas, putsas och lagas mat. Och så bakas det litet till.
Egentligen totalt ointressant, men ändå kan jag inte sluta läsa. Jag vädrar klimax. Snart händer det någonting! Tillvaron exploderar för problemfamiljen Berglund. Maken, den veliga fabrikören Tomas, har en affär med den mer modernt sinnade vänninan Vera eller kanske snälla Anna? Huvudpersonen, hemmafrun Maj, återförenas med sin ungdomskärlek Erik och lämnar den i övrigt fisförnäma fabrikörsfamiljen.
Eller kanske ett lyckligt slut? Tomas och Maj överkommer sina rädslor, öppnar sig för varandra och älskar på riktigt.
Inte då. Ingenting. Berättelsen bara mal på. 
Ändå som sagt.
Det är stor konst att skapa spänning och dramatik ur tomhet, i den plågsamt trista skildringen av Örnsköldsvik, den stad som jag växte upp i.
Och jag kan inte sluta att tänka på min bortgångna farmor Ebba. Hon tillhörde samma generation som romanens Maj, levde i ett liknande olyckligt äktenskap och var besatt av städning, tvätt och matlagning. Det var förstås en kvinnas lott, men också väl ett sätt att få timmarna, dagarna och åren och gå utan att gräma ihjäl sig över det som kunde ha varit. Det som aldrig blev.