Jag är O´boy, du är persika

När min dotter Tholi (4) kommer hem från förskolan reflekterar hon över vår familj:
”Jag och Nils är Milo (ung. O´boy). Pappa är choklad och mamma är persika.”
Det är en fantastisk fundering. Många lärare här i Sydafrika tycker att det är så jobbigt att prata om det förflutna att de undviker det. Som ett resultat blir barnen utelämnade åt apartheids trista, och helt felvisande adjektiv: vit, indisk, färgad och svart.
Men inte Tholis fröken. Hon förtjänar en medalj. Hon berättar om apartheid. Barnen sitter i ring på golvet. Fröken förklarar att ”svarta” och ”vita” inte fick gå i samma skola och att de inte fick vara kompisar. Några av barnen fattar varandras händer. Det är så att man kan fälla en tår.
Den övergripande kontexten är att alla är unika och speciella. Inom den ramen har Tholi skapat en hel regnbåge i brunskala för att beskriva sina kompisar: En är smörkola, en annan honung och en tredje har samma färg som kanten på en pizza.