Hatbrevet

I början av 1990-talet jobbade jag på Isolera Sydafrika Kommittén (ISAK), en paraplyorganisation mot apartheid. Kontoret låg i Solidaritetshuset, en byggnad från 1780-talet på Söder i Stockholm. Det hände att jag jobbade sent, ibland var jag ensam kvar, och gjorde sånt som jag inte hunnit med under dagen.
Den här kvällen läste jag posten. Ett brev var adresserat specifikt till mig. Jag sprättade och vecklade ut. En använd kondom föll ner i mitt knä.
Det stod inte något i brevet, men avsändaren hade ritat och noga färglagt en röd flagga med hakkors i A4-format.
Plötsligt kändes det gamla huset väldigt stort och mörkt. Jag låste och gick hem.
Det var allt. Inget mer hände, men hatet och galenskapen i själva handlingen har ändå etsats sig fast i mitt minne. Jag tror inte att avsändaren hade någon egentlig konstnärlig talang. Att få till flaggan måste ha tagit tid. Han hade mätt och använt linjal, suddat och gjort om för att sedan färglägga med tusentals korta penndrag.
Därefter runkat, rullat ihop öppningen på kondomen så att den inte skulle läcka innan jag öppnade brevet, slickat igen kuvertet, frankerat, postat och känt sig, ja vadå? Törs man gissa på allmänt tillfredsställd med sin insats?
Enligt bland annat tidningen Expo har ett antal framstående medlemmar i Sverigedemokraterna sina rötter i 1990-talets nynazistiska organisationer, bland de som jag betraktade som en liten grupp rakade galningar. Nu sitter de i riksdagen med slips och kostym - och har stöd av ungefär tjugo procent av väljarna.
Det gör mig ohyggligt mycket mer rädd än vad hatbrevet gjorde den där ensliga natten i Stockholm.