Thursday, 16 November 2017

Jag mötte Emmerson Mnangagwa

Där, i mitten, står han.
För 15 år sedan träffade jag Emmerson Mnangagwa i Windhoek. Jag väntade på att få göra en intervju i parlamentet när han frågade om jag kunde ta en bild på honom och hans kollegor utanför det då nyöppnade SADC Forum House. Med min kamera alltså.
Det kunde jag. Fast han ville inte att jag skulle mejla bilden. Han ville ha ett riktigt fotografi skickat per post. Han skrev sitt namn och adress i min anteckningsbok, och först då förstod jag vem han var.
"Hur går det med allt?" frågade jag.
"Det värsta är över nu", svarade han.
Det var det inte. Landets problem hade bara börjat. Jag kan inte påstå att jag förstår den pågående kuppen i Zimbabwe. Rykten flyger med vindens hastighet i Harare och informationen är motsägelsefull. Men vi kan i alla fall vara säkra på att det handlar om Emmerson Mnangagwa. För några veckor sedan sparkades han från posten som vice president vilket i sin tur gav president Mugabes illa sedda fru Grace fritt fram i politiken.
Det blev för mycket för många, inklusive arméchefen. Idag eller i morgon får vi kanske veta om Mnangagwa är landets nya president. Han är ingen demokrat och han har också blod på händerna. Men han har lovat att ta tag i den zimbabwiska ekonomin.
Jag skickade aldrig fotot till honom.
Om det värsta verkligen är över nu - och om Emmerson Mnangagwa lyckas förbättra livet för de fattiga i Zimbabwe - ska jag överväga frågan om ett brev igen.     

Monday, 6 November 2017

Han var fånge 124/78


Det här är ett fotografi av min man Paul. Bilden sitter utanför vad som en gång var hans cell i fängelset på Robben Island, numera ett museum. Han var fånge 124/78 och satt fängslad i fjorton år (1977 - 1991). Han var en av ett tio-tal studentledare i Soweto-upproret 1976. Han dömdes till 25 år för sabotage, landsförräderi och terrorism.
Vi träffades i Johannesburg i februari 1992. Jag kan hans historia innan och utan. Men jag hajar till varje gång jag ser den där bilden.  

Thursday, 11 August 2016

Medan tiden går


Jag försöker skriva på riktigt. Alltså inte bara infall här på
bloggen och i sociala medier.
Ifall du undrar vart jag är.
Fortsättning följer.
Hejdå!

Thursday, 26 November 2015

Hatbrevet


I början av 1990-talet jobbade jag på Isolera Sydafrika Kommittén (ISAK), en paraplyorganisation mot apartheid. Kontoret låg i Solidaritetshuset, en byggnad från 1780-talet på Söder i Stockholm. Det hände att jag jobbade sent, ibland var jag ensam kvar, och gjorde sånt som jag inte hunnit med under dagen.
Den här kvällen läste jag posten. Ett brev var adresserat specifikt till mig. Jag sprättade och vecklade ut. En använd kondom föll ner i mitt knä.
Det stod inte något i brevet, men avsändaren hade ritat och noga färglagt en röd flagga med hakkors i A4-format.
Plötsligt kändes det gamla huset väldigt stort och mörkt. Jag låste och gick hem.
Det var allt. Inget mer hände, men hatet och galenskapen i själva handlingen har ändå etsats sig fast i mitt minne. Jag tror inte att avsändaren hade någon egentlig konstnärlig talang. Att få till flaggan måste ha tagit tid. Han hade mätt och använt linjal, suddat och gjort om för att sedan färglägga med tusentals korta penndrag.
Därefter runkat, rullat ihop öppningen på kondomen så att den inte skulle läcka innan jag öppnade brevet, slickat igen kuvertet, frankerat, postat och känt sig, ja vadå? Törs man gissa på allmänt tillfredsställd med sin insats?
Enligt bland annat tidningen Expo har ett antal framstående medlemmar i Sverigedemokraterna sina rötter i 1990-talets nynazistiska organisationer, bland de som jag betraktade som en liten grupp rakade galningar. Nu sitter de i riksdagen med slips och kostym - och har stöd av ungefär tjugo procent av väljarna.
Det gör mig ohyggligt mycket mer rädd än vad hatbrevet gjorde den där ensliga natten i Stockholm. 


 

Den sjungande indianen från Fredrika

Don Curtis/Curt Nordlander.

Dagens låt kommer för andra gången i år från Västerbottens inland. Den heter "Moder jord" och framförs av Don Curtis, troligtvis mer känd som "den sjungande indianen från Malung".
Men vän av ordning vill gärna påpeka att han var född i Fredrika i Åsele kommun. Och hans riktiga namn var Curt Nordlander.
Det finns inte mycket skrivet om Don Curtis, men jag har förstått att han gick sina egna vägar. Han vägrade att skaffa en manager, han bekostade själv sina inspelningar och sålde sina skivor genom att knacka dörr. Han sägs också ha varit i det närmaste besatt av nordamerikanska indianer.
Den första gången han figurerade i massmedia var då han åkt vilse med sin bror på en skidtur i skogarna i Fredrika. Det blev snöyra och det tog två dygn innan bröderna kom till rätta, välbehållna som tur var.
I juli 1965 kunde man läsa om honom i Västerbottens Kuriren efter det att han satt nytt lappmarksrekord vid en friidrottstävling i Åsele med ett höjdhopp på 192 cm.
Sedan dröjer det in på 1970-talet innan han dyker upp igen. Då ska han ha skrivt 70 brev till Lennart Hyland innan han fick göra sin efterlängtade TV-debut (i just Hylands hörna) med låten "Men of Dakota".
Under 1980-talet försörjde han sig som Elvisimitatör på King Creole i Stockholm. År 2001 gick han ur tiden utan att ha lyckats slå igenom stort som artist.  
Men kanske har Don Curtis fått en sorts poststum återupprättelse på senare år? Snudd på 25.000 personer har lyssnat på "Moder jord" på Youtube. I kommentarsfälten stretar åsikterna åt alla håll: det är antingen det bästa eller värsta man någonsin har hört.
Jag tror att Don Curtis skulle tycka att det var helt i sin ordning. Han lämnade i alla fall ingen oberörd.

Lyssna på Moder jord här!

Monday, 9 November 2015

Förträffliga teckningar från Tyskland

Det måste bli ett inlägg om Napoleon & T-kex igen. Eller Napoleon und T-keks som det heter i den tyska översättningen.
Jag fick nämligen några bilder från Lorentzo, som går i mellanstadiet i Tyskland och som har gjort ett skolprojekt om min bok. Teckningarna är alldeles förträffliga.

Framsidan.
Insidan.

Baksidan.


Thursday, 22 October 2015

Nappe på Västerbottens museum



Jag älskar läsarbilder! Här kommer två från Umeå, från Anja, som hittade mina böcker i museishopen på Västerbottens museum. Där, på Sune Jonssons bildmuseum, pågår just nu Anders Hanssons utställning "Flykt". Den skulle jag gärna, gärna vilja se.

Apropå Sune Jonsson hänger otippat nog en av hans bilder från Västerbottens inland på väggen i restaurangen Doppio Zero i Sandton här i Johannesburg. Jag har frågat, men inte fått någon vettig förklaring.